Den blomstertid nu kommer – och även tårar

Jag minns min barndoms skolavslutningar. Mamma hade som vanligt fixat ny klänning åt mig, och nya sommarsandaler. Mitt då blonda hår hade redan börjat få ljusa stänk av vårsolen, och jag kan knappt minnas att det någonsin regnade när jag var barn. Eller så var vädret helt oväsentligt för en liten flicka en sådan dag.

JAG MINNS BUKETTEN med liljekonvalj och syrener som jag hade på min bänk, den svenska flaggan som så ståtligt vajade på skolgården, och alla lärare som tagit på sig finkläder dagen till ära.

Det låg liksom en högtidlig förväntan över hela den här dagen. Efter skolan hade mamma fixat tårta till mig och min bror, och jag kan fortfarande förnimma smaken av jordgubbar och grädde i solskenet på altanen. Nu var det jag och sommarlovet!

Om några dagar är det dags för skolavslutning i Varberg, och mina söner kommer att lämna ännu ett läsår bakom sig. Kläderna hänger redan färdigstrukna på galgar, och man kan nästan ta på pirret och längtan i deras kroppar.

HELA TIO ORÖRDA sommarlovsveckor ligger snart framför deras fötter. Sovmorgnar, ”Sommarlovsmorgon” på tv, och massor av tid för lek och äventyr.

”Undrar om mina föräldrar också kände en klump i halsen när vi barn stod där framför dem och sjöng”

Hos mig som förälder ligger det även ett slags vemod kring examensdagen. Förstå mig rätt nu - jag älskar att se mina barn lyckliga tillsammans med sina klasskamrater, och njuter av att se salen eller kyrkan dekorerad med björkris och blommor. Det är fantastiskt att se eleverna stå där framför oss och uppträda, att se deras glädje över att snart få springa ut i sommaren.

ÄNDÅ KNIPER DET till i mitt hjärta när de klassiska sommarvisorna spelas, och jag får kämpa mot tårarna när barnen ska krama sin lärare för sista gången.

Dessa definitiva avsked och blad som vänds i livet. Bland det finaste jag har sett var när 6-åringarna på Rolfstorps skola skulle lämna över en röd ros till de stora eleverna, som nu skulle byta skola. En ny era tar vid, och det gångna läsåret läggs i ryggsäcken med minnen.

UNDRAR OM MINA föräldrar också kände en klump i halsen när vi barn stod där framför dem och sjöng ”Den blomstertid nu kommer” med själ och hjärta. Förmodligen var det så även då.

Det ligger kanske helt enkelt i människans natur att låta känslorna svämma över en sådan stund. När man tar farväl av en period i sitt barns liv, som aldrig någonsin kommer tillbaka igen.

Så jag kommer att sitta där i kyrkbänken på fredag, och förmodligen låta en och annan tår trilla ner för mina kinder. Men så får det vara, för en mammas tårar hör nog skolavslutningen till.