Rörande film om Whitney Houston
Whitney Houston är tveklöst en av vår tids största sångerskor. Kevin Macdonald skildrar hennes självtvivel och alltför korta liv i en välbalanserad dokumentär, som blir smärtsam att se.
Det är omöjligt att fundera över Kevin Macdonalds dokumentär Whitney utan att tänka på Michael Jackson, Prince eller Avicii, den känslige, musikaliskt nyskapande Tim Bergling, som pressades hårt av en cynisk nöjesindustri och till slut inte orkade längre. Eller Amy Winehouse, vars supertalang skildras så mästerligt i dokumentären Amy, som samtidigt ifrågasätter medias rätt att samvetslöst exploatera kändisar.
Associationerna går självklart även till Beyoncé och Jay-z som nyligen mellanlandade på Friends arena i Stockholm under turnén OTR II. Där, liksom på nysläppta försoningsalbumet Everything is love, tonar superstjärnan Beyoncé och hennes mindre lyskraftige make, ner sin äktenskapliga kris. Pr-strategin är istället att skapa en anda av harmoni och transparens. Nu ska de båda artisterna återfödas i kärlek och jämka ihop sina varumärken.
WHITNEY HOUSTON var föregångaren: utan henne hade Beyoncé aldrig ens fått chansen att göra den magnifika karriär hon nu är mitt uppe i.
Whitney, vars gudabenådade sångröst förändrade musikvärlden, drillades från barnsben konsekvent och benhårt för att bli ett världsnamn. För sångträningen svarade mamma Cissy Houston, själv en uttrycksfull soulsångerska som turnerade världen runt med artister som Aretha Franklin – som var Whitneys gudmor. Under tiden lämnades barnen hos släktingar.
SOULSÅNGERSKORNA Dionne Warwick och systern Dee Dee var Whitneys kusiner.
I Newark, New Jersey, bevittnade lilla ”Nippy” upploppen i ghettot. Senare flyttade familjen några kvarter bort till East orange. där de kom att leva medelklassliv med villa och pool.
Last King of Scotland-regissören Kevin Macdonalds ambitiösa och faktaspäckade dokumentär har ett kronologiskt upplägg. Uppväxt, kändisskap, identitetskris, äktenskap, familjeliv, den destruktiva relationen med Bobby Brown och senare dottern Bobby Kristina. När Whitney hittas död på ett hotellrum i Beverly Hills är hon bara 48 år.
RÖSTEN ÄR DÅ helt slut, kroppen förtärd av ett långvarigt missbruk. Samtal med nära och kära, inklusive Bobby Brown (trots att han inte tillför mycket), Kevin Costner och Clive Davis på Arista Records som gjorde Whitney stor – för oss vidare.
Effektivt fångas den rasistiska, homofoba tidsandan och kontexten runt Whitney. Imageskapandet. Hennes betydelse på ett djupare plan för den afroamerikanska identiteten, med nationalsången på Superbowl 1991 i Tampa under Gulfkriget som kulmen. Hur hon, som svart sångerska från ghettot, stylas till popstjärna för den amerikanska mainstreampubliken. Hur hennes ”vithet” buas ut, hur hon tvingas lägga band på sin sexualitet. Familjehemligheten som sångerskans halvbror, före detta Nba-spelaren Gary Garland-houston, berättar: att han och Whitney skulle ha utnyttjats sexuellt som barn, behandlas varsamt. Syskonens kusin Dee Dee Warwick pekas ut som förövaren.
DOKUMENTÄR
WHITNEY Regi: Kevin Macdonald Medverkande: Whitney Houston (arkivfoto), Bobby Brown, Bobbi Kristina Brown (arkivfoto), Cissy Houston med flera Storbritannien, USA , 2018 (120 min)
VISSA RÖSTER saknas dock. Främst Robyn Crawfords. Whitneys partner och tvillingsjäl som hon flyttade i hop med som 18-åring och älskade djupt. En berättelse om lesbisk kärlek, som får mer utrymme i Nick Broomfields starka dokumentär Whitney: Can I be me från 2017 (finns på Netflix), som inte fått familjens välsignelse.
I Whitney, som däremot fått grönt ljus, utmålas Robyn Crawford i stället som ”ren ondska” av superstjärnans uppenbart homofoba gospel-souliga familj.