Mitt råd till er – varva inte ned med febertoppar
Ni vet dagarna före semestern, då man känner att man hade gått upp i atomer om man blivit ombedd att jobba en ynka dag till – trots att man älskar sitt jobb. Så känner jag nästan varje sommar då jag räknar ner dagarna, men kanske extra mycket i år, då kropp och själ skrek efter återhämtning. Livet har inte bara varit snällt mot mig det senaste året – nej, tvärtom har många händelser tagit hårt. Man klarar så mycket mer än man tror, men till slut skriker kroppen stopp.
ATT TA DET LUGNT ligger dock inte riktigt för mig, tyvärr. Visst, jag försöker unna mig vila så ofta jag kan – men att ha helt tomma helger i almanackan är inte min grej. Jag vill helst fylla mina dagar med upplevelser – att bara rulla tummarna är inte min melodi. På gott och ont.
På min gravsten kommer det sannolikt stå ”Här vilar hon som carpade ihjäl sig”. Skämt åsido, jag jobbar verkligen på att försöka bara vara.
Så närmade sig den efterlängtade vecka 29. Jag var i fas på jobbet, och såg fram emot att stämpla ut för tre härliga veckor hemma. Min svägerska frågade mig: ”Vad längtar du mest efter att få göra på din ledighet?”. Vilken bra fråga, tänkte jag. Jag hade längtat, men inte reflekterat så mycket över vad. Men svaret var ganska lätt
”När jag nu ska inleda den andra veckan har jag redan tappat kontrollen över vilken veckodag det är.”