Varför försvara något vi tar för givet?
Ett av världen starkaste flygvapen gör sig redo för att strida ute på Östersjön. Utanför Nyköping släpps försvarets spaningsradar upp från bergrummet. I de svenska Tv-rutorna visas krigstablån som ska mana till lugn och är speciellt anpassad för den ”svenska folksjälen”. Ena timmen visas de allvarliga talen till folket, sedan spelas Björnes magasin och Abba-konserter. Till slut invaderas Sverige. Det totala kriget är ett faktum, och Sverige ger inte upp, ty varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.
DETTA ÄR VAD som kunde ha hänt i Sverige om det kalla kriget inte hade varit så kallt. Nu blev det inte så, men scenariot visades i dokumentären ”Skymningsläge - Sverige under kallt krig”. När jag såg filmen kändes den både ovanligt verklig, men främmande. Som 90-talist fick jag aldrig se vårt tidigare, starka totalförsvar. Försvarsmakten betraktades under min uppväxt som ett särintresse. Jag har inte behövt göra lumpen och mina klasskamrater var mer oroade över vem som skulle åka ut ur Robinson än om morgondagen skulle tillbringas i ett skyddsrum. Jag betraktar erfarenheten fri från förtryck och elände med stor tacksamhet, men också med oro inför framtidens utmaningar.
200 ÅR AV fred påverkar ett samhälle på många sätt. Det skapar grogrund för tillit, tillväxt och välfärd, men det kan likväl få oss att glömma orsaken till den bevarade freden. 1961 skickades den senaste broschyren ”Om kriget kommer” ut till svenska hushåll. Däri skrev Hans Majestät Konungen och statsminister Tage Erlander (S): ”Sverige vill fred. Vår förhoppning är att en avspänning mellan stormakterna skall vara möjlig och att världsfreden kan bevaras. Så länge de internationella motsättningarna finns, kvarstår dock hotet mot freden. Vårt land måste därför vara berett på att det värsta kan hända att kriget kommer.”.
KAMPEN MELLAN VÄST och öst är över, men de internationella motsättningarna består. Omvärldsläget blir allt sämre, särskilt i vårt närområde. Utvecklingen har pågått i ett decennium, men det är först 2014 som Sverige börjat se över vår försvarsförmåga. Den eviga freden har allt för länge tagits för given, utan realistiska försvarsgarantier för dess överlevnad.
VI VET ATT vi inte ska bita den hand som föder oss, men samtidigt har kortsiktiga reformer prioriterats framför det som garanterar vårt lands existens. Sverige har gått från ett totalförsvar som sträckt sig in i Tv-tablån till att sakna både försvarsförmåga som grundläggande historiekunskaper. Lägg då till avsaknaden av Nato-medlemskap. Svenska folket och politikerna tycks ha glömt varför min och tidigare generationer kunde växa upp i ett land med fred. Frihet har aldrig varit gratis, men varför agerar vi då enligt motsatsen? Måttet för vår uppskattning av demokratin syns i vår (o)vilja att försvara den. Vi bör fråga oss vad Sveriges framtida generationer kommer att säga om våra misstag, ty priset för våra prioriteringar kommer att betalas för eller senare.