Varbergskan Lotta tog sig tillbaka till brottningen i Norge
BROTTNING: NACKSKADAN SATTE STOPP FÖR DEN EGNA KARRIÄREN Varbergsbon tog sig tillbaka till brottningen som tränare. Sedan tre år leder svenska Lotta Andersson Johansson Norges kvinnliga brottare.
Lotta var 23 år gammal när hon i en brottningsmatch i Klippan Lady Open år 2003 fick sin egen och motståndarens tyngd över sig efter ett kraftfullt kast.
– Jag kände hur det bara rasslade till i nacken. Jag trodde jag slog upp en gammal skada, men ju mer tiden gick desto mer kände jag hur jag svullnade upp och jag började tappa känseln, säger Lotta Andersson Johansson.
En röntgen senare konstaterades att hon skadat ett kotutskott och alla sju nackdiskar. Lotta hade länge svårt att acceptera att det var operation som stod på schemat. Ett år efter den första operationen fick Lotta akutopereras igen då hon fått en stressfraktur i nacken. Då visste hon att karriären definitivt var över.
– Jag fick en identitetskris. Brottning var det enda fokuset jag hade och jag kände själv att jag inte var i närheten av att ha nått min fulla potential. Jag hade inget annat i huvudet än alla mästerskap och all träning som skulle göras.
Identitetskrisen gjorde att Lotta av besvikelse tog avstånd från brottningsvärlden. Efter operationen kunde hon inte se att hon någonsin skulle ha något att göra med brottning igen. Istället började hon plugga biologi på Göteborgs Universitet.
MEN ETT PAR år efter skadan längtade hon tillbaka till brottningen och hon började då som tränare på klubbnivå i Göteborg. Och 2011 tog hon över Svenska ungdomslandslaget.
– Då hade det gått så pass lång tid för mig så jag kunde bara njuta av det, och jag kände att det var skitkul att få ge tillbaka till brottningen.
Hon kombinerade jobbet som kommunekolog på Partille kommun med deltidstjänsten i ungdomslandslaget i fem år innan det norska landslaget hörde av sig och erbjöd en heltidstjänst.
– Då tänkte jag shit, ska jag våga chansa?
Jobb för biologer växer inte på träd, så beslutet att säga upp sig från heltidstjänsten var inte helt lätt. Men nu tre år senare är hon övertygad om att hon tog rätt beslut när hon tackade ja.
– Jag är helt säker på att jag gjorde rätt. Jag har fått lära mig att leva här och nu, vilket man måste göra i elitidrotten även fast man också har långsiktiga mål, säger Lotta som nu har fullt fokus mot OS 2020 i Tokyo.
HON ÄR GLAD att hon vågade och tog chansen att bli ledare för Norges brottardamer. Balansen mellan män och kvinnor i en organisation tycker hon är viktig. Kvinnor är underrepresenterade inom idrottens ledarpositioner, och Lotta tycker det känns väldigt bra att hon kan visa att allting är möjligt för de dambrottare hon är ledare för idag. När hon själv tvingades lägga av kände hon inte att sådana möjligheter fanns.
– Jag inser mer och mer vilken viktig roll jag har i det jag gör. Runtomkring mig finns många manliga coacher, men de kvinnliga är lätträknade. Jag visar dessa unga tjejer, framtidens stjärnor, att de har alla möjligheter att göra detta så länge de bara vill.
– Som en av de första kvinnliga coacherna på denna nivå i världen så gör jag ett viktigt arbete, inte bara för mig själv och mina tjejer utan för alla tjejer inom sporten.
Att hon tog sig tillbaka till brottningen beskriver hon som en revansch. Revansch fick hon också år 2015 då veteran-vm anordnades för damer för första gången. Det var första gången sedan VM 2002 som hon var tillbaka på mattan i den svenska tävlingsdressen och hon tog guld.