Tomas Bannerheds nya lika stark som Korparna
BÖCKER
TOMAS BANNERHED Lugnet (Weyler)
Tomas Bannerheds debutbok Korparna fick Augustpriset 2011 men blev också en stor kritikerframgång. Det var en relationsroman om en brådmogen 13-åring, men också en knivskarp studie av en familj i sönderfall. Därtill en ytterst sakkunnig beskrivning av ett litet lantbruk i början av 70-talet och men också en sinnlig och poetisk naturskildring.
Samtidigt var Korparna överraskande episk, byggd på en räcka laddade och plågsamma scener. Pojken flydde till naturen och fåglarna (de blev räddningsplankor även för läsaren). Han upplevde den första kärleken men också det förtryck en inskränkt miljö utsatte honom för, den begåvade outsidern som ville undgå faderns förfärliga öde. Pappan förlorade förståndet, som man sa förr, väl under trycket av ett lika slitsamt som misslyckat liv.
I BANNERHEDS NYA roman Lugnet råkar modern ut för samma öde som pojkens pappa. 13-åringen i Korparna var en beläst allvetare och fågelvirtuos och har sin motsvarighet i den beläste Urban, berättaren i Lugnet.
Det är samma pjäser men ändå inte. Urban är kring 30, har lämnat glesbygden för den stora staden och hamnat i stor ensamhet. Kanske är han den person 13-åringen i Korparna hade kunnat bli.
I ett av de första fragmenten i boken gör Urban ett sentida besök på Lugnet, då en nedlagd inrättning där man vårdade mentalt utslagna och deprimerade människor. Här satt hans mamma inspärrad.
Hon kommer aldrig ut från behandlingshemmet men lämnar efter sig hundratals brev. 33 av dem bladas in i Lugnet och i alla ber hon sonen höra av sig, ringa, skriva eller besöka henne. Det är rätt hjärtskärande texter, hon berättar med små åthävor om livet som inspärrad men han slår dövörat till.
Jag är 63 år, skriver hon, och ”skulle kunna leva länge till om det bara vore någon mening med det”. Hon blir frisk, tror hon, bara hon får komma ut. Helst vill hon gifta sig med Torbjörn Fälldin.
Då och då stöter vi på minnesfragment från ett havererat förhållande. Urban älskar fortfarande Karin som övergav honom. Han tittar på bilder av henne när han onanerar. Sperman fryser han sedan ner.
Han känner sig lika hjälplös som ett foster och går regelbundet till en psykolog, Maria. ”Du är absolut inte skyldig till att din mamma blev tokig”, säger hon, med en svada som verkar hämtad från kursböckerna.
HAN ÄR BOPLUNDRARE och samlar ägg under allt mer maniska former. Vi får klättra med upp till och vara med när han hittar och tömmer något drygt tjog bon i berg, buskar och på stränder. Det är rätt plågsam läsning. Bannerhed berättar med stor sakkunskap om hur en sådan rövare går till väga men också förälskat om fåglarna och deras liv. Romanen är i de styckena en ornitologisk lärobok.
Så blir Urban avståndsförälskad i Sonja. Med hjälp av kikare, inbrott och ständig övervakning utforskar han hennes vanor och personlighet. När han sedan får kontakt med Sonja och de börjar umgås är deras samtal tröga och hennes resonemang fulla av genusschabloner. Och Urban försöker med alla medel vara henne till lags.
Allt han gör i Sonjas sällskap är instuderat och tillrättalagt. Han har inte förstått att i verklig kärlek får man inte förställa sig. Urban förställer sig i varje ögonblick.
Hans liv kretsar kring de här kvinnorna: modern som är inspärrad, Karin som är borta, den unga dam han försöker erövra och psykologen. Men de relationerna fungerar som ett nät där han fastnat och inte kan komma loss.
Det sägs att den andra romanen i ett författarskap är den svåraste. Men Lugnet är lika övertygande och stark som Korparna, en stilsäker studie av en komplicerad och förljugen ensamvarg som blir allt mer osympatisk men också allt mer livsoduglig.