Det kan bli sista skriket i Abborrbacken
Dreglet kommer att rinna ur en öppen mun. Andhämtningen kommer att låta som en gnisslande blåsbälg. Och benen kommer att vara stumma som två totempålar. En nära-döden-upplevelse väntar och jag älskar den!
Det är dags för Lidingöloppet, 30 kilometers terränglöpning och idag står jag på startlinjen för andra året i följd. Nu med ordet revansch tatuerat i pannan. Förra året var ett kapitalt misslyckande. Okej, att en muskelbristning i vaden två veckor före loppet satte sin prägel på min insats.
Och småhaltandet under loppet gav kraftig utdelning redan efter 15 kilometer med första krampanfallet. Sedan gick jag i alla uppförsbackar jag kunde hitta och hade krampintervaller med en löpare från Umeå sista fem kilometerna. Han stannade och stretchade framsida av lår, jag joggade förbi. Sedan fick jag stretcha min vad och han joggade förbi. Så höll vi på!
3.33.37 VAR DEN genanta sluttiden. Det var nästan en timme sämre än när jag sprang senast, 2007.
Men nu kan jag inte skylla på skador och jag har faktiskt tränat på bra i två månader. Så bra som jag kunnat och det gör mig en smula nervös för jag vet hur jobbigt loppet är. Och min kropp är inte byggd för Lidingöloppet. Jag är för klen helt enkelt.
Någonstans, någon gång kommer min kropp att skrika till. Och jag känner tyvärr mig själv för bra för att kunna lura mig. Har bestämt ett tempo som jag inte kommer att kunna hålla igen på. Sex minuter per kilometer de första två milen. Sedan tio minuter extra den sista milen och jag går in på 3.10. Det är mitt guldmål.
Men jag tippar att första milen kommer att gå fortare. Jag skulle behöva någon som skrek i örat på mig hela vägen; håll igen, håll igen.
Och då får jag betala, först i ”tvättbrädan”, de där backarna vid Bosön som går brant upp och ner i fem kilometer. De sliter fruktansvärt.
SEDAN DÅ I Grönstabacken, som kommer efter 20 kilometer och där publiken står 25 centimeter från löparna och skriker in i örat. Förra året smålog några kompisar från Krogsereds skidklubb när jag släpade mig uppför backen. De står säkert där igen..!
För att då nå Aborrbacken efter 25 kilometer. Drygt 500 meter lång och en stigning på nästan 50 meter. Den jäkla backen tar aldrig slut och själv är jag helt slut, det lovar jag.
Men jag backar inte. Även om Karins backe efter 28 kilometer är nästan den mest knäckande av alla. När man tror att loppet är över kastar sig Karin över en. Jag vet att hon kommer, jag vet att hon rycker i krampvaden men jag ska övervinna henne och alla hennes backkompisar.
För jag älskar Lidingöloppet i den klara höstluften med doften av liniment instucken i näsborrarna och vara tillsammans med tusentals människor i en enda löpande rörelse. TILL TYRESÖ.
”Jag skulle behöva någon som skrek i örat på mig hela vägen: håll igen, håll igen”