Jag planterar en ny morgondag
Precis före stormen kom, kände jag att jag måste sätta vårlökar. Ibland behöver man en riktig storm i livet, för att förstå vad som är viktigt. Och nyssens förstod jag att det är viktigt att vara nära. En höststorm, kan få en att vakna upp. Förstå vad som händer och vad som ska komma. En höststorm, kan få en att vilja plantera våren
FRÅN ATT HA varit en liten vänlig vind med värme och fem strålar solsken i, så vänder det på bara några sekunder. Livet kan vända så där, på bara några sekunder.
Det mörknar på himlen. Det börjar riva en vind i plommonsnåren.
Jag som nyss fylldes med ett litet mjukt dags-lugn, har plötsligt fått en måste hinna, det är på sekunderna-stress. Jag springer runt och letar efter planteringsspaden, efter vattenkannan. Och lökarna, var är de? Jag måste hinna innan stormen kommer.
”Ibland behöver man en riktig storm i livet för att förstå vad som är viktigt.”
Vinden river starkare och starkare och plötsligt kommer ett varmt men våldsamt regn, och då, precis då, när jag nånstans tänker, det är försent, så väljer jag ändå att ta våren i handen, i form av en liten påse med snödroppar, och springa ut i stormen, för att plantera vårens första lökar. De som möter en när vintern varat alldeles för länge. De som möter en när man tror att våren aldrig ska komma.
JAG SÄTTER SPADEN i jorden, och håller de där små löftena om vår hårt i handen så de inte ska blåsa iväg. Och med regnet piskande på mina bara fötter, för jag hann aldrig hitta mina stövlar, så undrar jag varför jag egentligen trodde att det inte går att plantera snödroppar, när regnet faller. Det går ju ändå. Livet går ändå, trots stormarna som kommer och går. Och kanske var det därför det plötsligt var så viktigt att plantera det där löftet om vår, just nu, när den första höststormen var på väg. Som för att visa vägen för våren, visa vägen för livet. Visa vägen för mig själv.
IBLAND BEHÖVER MAN en riktig storm i livet för att förstå vad som är viktigt.
Nyssens lärde jag mig att det är viktigt att vara nära. För ibland försvinner någon av de som står en närmast. Och ibland förstår man inte det, att någon man älskar kan försvinna. Kanske för att man inte vill förstå det.
Ibland får man bara den där lilla stunden innan stormen kommer, att vara nära den som är viktig, ibland kommer det som en förvarning, det där att livet faktiskt kan ta slut.
”Att plantera en trädgård, är att tro på morgondagen,” sa Audrey Hepburn.
När någon nära plötsligt försvinner är det som att det inte finns någon morgondag.
Det är kanske därför som man ibland känner att man måste springa ut i årets första höststorm, för att plantera nästa vår. Plantera en morgondag. Plantera livet.