Falkenberg.

Kommunen får hård kritik i en ny bok av tv-journalisten Elisabet Höglund.

– Det är en bok om hemkommunens närmast brottsliga svek mot min syster. Som lämnat henne att dö trots att det i många år var känt under vilka miserabla omständigheter hon levde.

I en ny bok går tv-journalisten Elisabet Höglund hårt åt Falkenbergs kommun.

”Allt var ett gigantiskt illaluktande kaos. Det kunde inte vara sant att en människa bodde i detta helvete. Men stanken vittnade om att det måste finnas en människa här som fram till helt nyligen hade gjort sina behov någonstans i detta kaos.”

Hemtjänsten hade larmat om att något var fel. Den syn som mötte ambulanspersonalen när de anlände till den avlägset belägna villan i en ort utanför Falkenberg i januari 2017 var fruktansvärd.

EN HALL ÖVERBELAMRAD av stinkande svarta plastsäckar, gamla smutsiga kläder, skor, väskor och sopor i en enda röra. Golvet var täckt av tidningar och toalettpapper. I köket halvlåg en kvinna i en fåtölj. Hon hade inte skött sin hygien på flera år, gjort sina behov i byxorna och låtit svamp och bakterier ta över sin kropp.

Hon levde fortfarande när vårdpersonalen anlände men avled dagen efter på Varbergs sjukhus.

Kvinnan kunde på grund av sjukdom inte ta sig upp till övervåningen där toalett och sovrum fanns. Hon hade därför begärt att få handikappanpassning, bland annat med trygghetslarm och hiss upp till övervåningen. Hissen avslogs av kostnadsskäl. Men beslut togs om ett trygghetslarm som aldrig installerades.

HN kunde i juni 2013 berätta att Elisabet Höglund anmält Falkenbergs kommun till Justitieombudsmannen (JO). Ett par veckor tidigare hade systern hittats liggande på golvet i sitt hem där hon legat hjälplös i flera timmar. Efter det bodde systern i nästan två år på ett demenshem. Men hon krävde att få flytta hem till sin villa igen vilket hon slutligen fick i maj 2015, mot kommunens vilja.

UTAN HISS TVINGADES kvinnan att sova i en fåtölj och göra sina behov i en tunna i hallen. Hemtjänsten besökte henne flera gånger i veckan. De kom med mat och hämtade posten. Men hon vägrade att släppa in dem i huset eller träffa dem. Kontakten skedde genom skrivna lappar.

Efter Jo-anmälan försvarade sig socialnämnden med att kvinnan avböjt de insatser hon erbjudits och att de inte kunde tvinga någon och JO godtog den förklaringen. Men Elisabet Höglund anmälde även till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Dit gjorde kommunen själv en anmälan enligt Lex Sarah.

Till skillnad från JO riktade IVO hård kritik mot kommunen på flera punkter och påpekade att även om den enskilde tackar nej fråntar det inte nämnden ansvar för att upprätthålla kontakterna med vårdtagaren. Det framgick inte av kommunens journal varför larm inte installerats. Den som fattar beslut om en insats svarar för att det verkställs och där menar IVO att det brustit.

Till saken hör att systern led av psykiska sjukdomar till följd av en hjärnskada i samband med födseln.

– Jag kan medge att min syster ofta var mycket svår att handskas med. När hon var trött och deprimerad tackade hon nej till allt och isolerade sig. Hon utestängde alla och förskansade sig i sin egen lilla värld. Detta var en central del av hennes sjukdomsbild, något som handläggarna vid Falkenbergs kommun och närsjukvården borde ha förstått, menar Elisabet Höglund.

HON BOR I Stockholm och har själv varit svårt sjuk i cancer i två omgångar och har därför haft svårt att hjälpa sin storasyster. I sin nya bok ”Skulden jag bär på” försöker hon reda ut varför systrarna gått så olika öden till mötes.

– Naturligtvis kan man säga att boken är ett sorgearbete för min egen skull. Men samtidigt ser jag att den har en väldigt stor allmängiltighet. Min syster är ett exempel på att vården och omsorgen inte fungerar i vissa fall. Att hon fick dö i sin ensamhet för att hon inte kunde sköta sig. Trots att de visste precis vilka problem som fanns, menar Elisabet Höglund.

”Min syster är ett exempel på att vården och omsorgen inte fungerar i vissa fall.”

ELISABET HÖGLUND