Alfons Voigt flydde Berlin
VARBERG: ”VI LEVDE BLAND BOMBER”
Alfons nickar mot en liten korg på köksbordet som är full med mediciner.
– Jag ser inte så sjuk ut, men jag har många sjukdomar. Jag var stark som ung och jobbade mycket, numera är det en kamp mot sjukvården jag för, säger han.
Alfons har nyligen fyllt 85 år och hade ett stort kalas med sin familj på restaurang. Hustrun Ruth är inte längre i livet, men han har tre barn, fem barnbarn och sju barnbarnsbarn.
– Födelsedagsfesten var mycket lyckad, säger Alfons och ler.
Troligtvis är det rena turen att Alfons överlevde som barn.
– Jag växte upp i Berlin under kriget. Vi levde bland bomber, konstaterar han.
I slutet av andra världskriget var Berlin hårt ansatt av bombplan och fortfarande minns Alfons de ständigt tjutande sirenerna som tvingade honom ner i närmsta skyddsrum.
Två gånger blev han bortskickad av sina föräldrar till säkrare platser, men fick återvända med ryssarna i ryggen. Tills slut var Berlin omringat av ryssar.
– Min far dog 1944. Berlin var helt sönderbombat, det var hemskt. Hungern. Vi åt tapeterna på väggarna för att stilla vår hunger. Fick vi tag på mat var det svårt att tillaga, det fanns ingen kol eller ved. Vi bodde i bongos, skyddsrum av tjock betong. När jag gick till affären så fanns det skyddsgropar att hoppa ner i när bombplanen kom. Egentligen var jag inte rädd, jag kände inte till något annat, jag var uppväxt så. Ibland hade de bara socker i affären, en gång fick jag köpa tio kilo socker.
Kriget tog slut 1945 när Alfons var tolv år, efter två års skolgång började han som 14-åring att arbeta.
– Jag jobbade med allt. Arbetslösheten var stor, det fanns inga pengar så företagen konkursade eller lades ner. Jag var med om den stora strejken i Berlin 1953. Våra löner hade sänkts med tio procent, det blev ett stort uppror som ryssarna kom och slog ner. Jag bodde i den ryska delen av Berlin, staden var helt omringar av Östtyskland. Som en ö, säger Alfons med tysk brytning och kupar händerna mot varandra som en cirkel.
ALFONS FICK JOBB som kolarbetare, ett tungt men förhållandevis välbetalt jobb. 1958 började han som snickare på ett företag i Västberlin, det innebar att han fick lönen i 60 procent ”östpengar” och 40 procent ”västpengar”. Då hade han redan bildat familj bestående av hustrun Ruth och barnen Monica och Detlef.
– Jag levde som en kung. Jag fick ett speciellt intyg så att jag kunde handla i Västberlin. På fredagarna brukade jag köpa kaffe och bananer, det fanns inte i öst. Men när jag åkte spårvagn 1959 råkade jag ut för en gränspolis som tog det jag köpt. Jag sa ”Ni är inga poliser, ni är tjuvar”.
För det bestraffades han hårt.
– Jag sattes i fängelse, min fru visste först inte var jag var, där satt jag i tre månader innan jag blev dömd. Jag fick fem månaders fängelse för att jag hade förolämpat staten. Jag tilläts åka hem, men skulle anmäla mig till myndigheterna inom en vecka. Jag fick inte jobba mer i Västberlin utan blev skickad till ”tvångsarbete”.
Så ville Alfons inte leva.
– Jag tog med mig min fru och barnen som var sju och tre år på spårvagnen till Västberlin, där vi tog oss till ett flyktingläger. Vi flydde och hade ingenting med oss.
Familjen transporterades till Köln 1960, Alfons blev förhörd från alla håll och kanter. Fängelsedomen i öst var försvunnen hos myndigheterna, men Alfons hade handlingarna med sig, klagade och fick ett skadestånd på 2000 D-mark av Västtyskland eftersom han ansågs ha blivit orätt behandlad av gränspolisen.
Alfons Voigt står i dörren i loftgången på fjärde våningen på äldreboendet vid Håstens Torg. Han ber om ursäkt för rösten, han har problem med halsen, går in, serverar kaffe och slår sig ner vid köksbordet.
”Egentligen var jag inte rädd, jag kände inte till något annat, jag var uppväxt så”
ALFONS OCH RUTH arbetade dag och natt för att få ihop pengar till en bostad. De bestämde sig för att skicka barnen till Sverige, dottern Monica hamnade hos en familj i Nossebro och sonen Detlef hos en familj i Herrljunga.
– Jag och Ruth blev bjudna på semester till familjen i Nossebro, så vi tog vår bil och nyfödde yngsta son Ove och åkte dit efter att först ha