Robyn Carlsson 2.0 – beat för beat
ROBYNS ÅTERKOMST . Sångaren Sam Smith, ni vet han med Stay with me, förklarar i New York Times att Robyn är stor hos hbtqpubliken eftersom man kan ”dansa bort sin smärta till hennes musik”.
Efter att ha upplevt Robyn på ett till bristningsgränsen utsålt Terminal 5 alldeles nära vattnet på västra Manhattan kan jag bara hålla med Sam Smith. Robyn var precis på gränsen till det riktigt breda, kommersiella genombrottet och i publiken partade New Yorks för tillfälligt lyckligaste bögar för allt de var värda. Känslan var att detta var ett avstamp mot något mycket större. Stämningen var, i brist på bättre ord: elektrisk, triumfatorisk, lycklig.
ROBYN LEVERERADE en fantastisk show, fansen älskade henne, och efteråt hade hon alla möjligheter inom räckhåll. 99 av 100 artister i hennes position hade gasat mot horisonten och en framtid som superstjärna.
Robyn var den hundrade. Hon åkte hem till Stockholm, drog täcket över huvudet och klev upp bara för kaffe och för sin terapeut. Ett kraschat förhållande och nära vännen och mentorn Christian Falks alldeles för tidiga bortgång i cancer trasade sönder henne.
Både livet och döden kom emellan. Som de gör.
Utan det som hände kanske Robyn inte hade varit borta från popscenen i fyra år. Eller så hade hon det. Vem vet, hon går sin egen väg. Den här gången ledde den via diverse mer obskyra samarbeten tillbaka till parhästen Jocke Åhlunds studio och väl där började hon beat för beat rekonstruera popartisten Robyn Carlsson.
På hemmaplan har så mycket av berättelsen om Robyn handlat om hennes självständighet och hur hon tagit kontrollen med eget skivbolag, skapat sina egna förutsättningar. Men det är det många som gör. Bara inte lika framgångsrikt.
SÅ NÄR JAG lyssnar på Robyns nya musik, högt i lurar, vill jag förbi det där. Tillbaka till essensen, till låtarna. Och till Robyns sång. Den som en gång gav henne genombrottet men som snabbt också sorterade ut henne från alla samtida wailande r&b-sångerskor. Robyn har själ i rösten men hon kommer från klubbarna snarare än, som de amerikanska soulsångerskorna, från kyrkan.
Det är därför Dancing on my own var den perfekta Robyn-låten. Den utspelade sig på dansgolvet men den handlade om smärta och svartsjuka på ett sätt som annars nästan bara soulmusiken kan erbjuda. Och Robyn sjöng den perfekt. Sårad men ändå stolt och självständig.
INLEDANDE Missing U tar vidare ungefär där, Robyn gråtdansar ensam i lägenheten och återigen träffar hon den där nerven som Sam Smith syftade på. Den subtila basgången i bittersöta Because it’s in the music är som ett muskelminne från efterfester med Abba och Donna Summer på stereon. Ytterst elegant.
Sedan rör Robyn sig vidare, tillbaka till klubbarna och ut i världen. Honey är metallicblänkade loungedisco fullklottrad med roliga detaljer medan Beach 2K20 är uppdaterad tropicopop för takbaren och därmed ett nytt spår för Robyn.
TOTALT FÅR VI nio nya låtar. Hälften är smått fantastiska, andra hälften är bra även om jag inte riktigt kan bli kompis med Lollo & Bernie-leken
SKIVRECENSION
ROBYN Honey (Konichiwa/universal)
Between the lines. Avslutningen Ever again är bedårande, snävt svängande och dessutom plattans mest organiska låt med bas och gitarr, som dock snart käkas upp av en spänstig synt.
Och återigen sjunger Robyn med sin coola, självsäkra, självklara och samtidigt alldeles blottlagda röst: ”oh I swear I´m never gonna be broken hearted ever again”.