Civilisationskritik med nyans i drama till skogs
Regi: Med: En mossbelupen gren, ett hav av vildvuxna ormbunkar. Daggdroppar som skapar regnbågsskimmer i ett spindelnät. Stundtals blir Debra Ganiks film Leave no trace ren naturlyrik omtolkad i bilder av kompetente Michael Mcdonough. Samme filmfotograf som i regissörens uppslitande familjedrama Winters bone, där Jennifer Lawrence fick sitt stora genombrott i rollen som 17-åriga Ree.
Båda filmberättelserna kretsar kring en far och en tonårsdotter. Här ser vi 13-åriga Tom (Thomasin Mckenzie) och pappa Will (Ben Foster) i ljudlös symbios ta sig fram genom skogen, till sitt läger. Sitt hem, ska det visa sig. Att inte lämna spår efter sig i naturen är centralt. Så länge ingen hittar dem är de fredade. Ingen kommer åt dem och kan ifrågasätta deras livsstil.
DJUPT INNE I nationalparken Forest park i Portland, Oregon, har de byggt sin egen värld där pappan undervisar sin dotter. De bor i ett skjul täckt av presenning, odlar, lever av det naturen ger och samlar regnvatten att dricka. Då och då ger de sig iväg till staden, där naturens lugn och harmoni kontrasteras med högteknologi, stram arkitektritad bebyggelse och överlastade butikshyllor.
Allt rasar samman för den hårt sammansvetsade duon när en förbipasserande joggare upptäcker deras läger och larmar polis.
DE BLIR HÄMTADE, stämplade som hemlösa och omhändertagna av myndigheterna. Efter att ha genomgått diverse förhör och test för att avgöra allt från kunskapsstatus till benägenhet för depression erbjuds de tak över huvudet i anslutning till en hästgård. Dottern ska få gå i skola med jämnåriga. Pappan får arbete på gården med granodling. De välkomnas in i den kyrkliga gemenskapen. ”ALLT ÄR ANNORLUNDA nu” konstaterar de – och inte enbart till det bättre. Tacksamt förväntas de ta emot allmosor och anpassa sig. Dottern är nyfiken och mottaglig, pappan avvisande. ”Vi kan fortfarande tänka våra egna tankar” tröstar de varandra. Men den krävande omvärlden, med sitt värderande, sina regler och sin materialism, kommer emellan.
Debra Ganik gör en delikat tolkning av Peter Rocks roman My abandonment som består av tonårsflickans dagboksanteckningar. Filmens filosofiska tankegods är svindlande rent existentiellt, i en tid då klimatkatastrofen närmar sig. Hur bevarar vi vår natur för kommande generationer? Vad innebär egentligen ”ett hem” i migrationens spår? Hur skapas tillit och gemenskap i en värld som främst belönar individuella prestationer?
Redan filmer som Stefan Jarls Naturens hämnd eller Godfrey Reggios Koyaanisquatsi gestaltar hur en civilisation som vänder naturen ryggen, är en civilisation dömd till undergång. Samtidigt visar dystopiska filmer som In to the woods eller Grizzly man att lösningen knappast är att klippa av alla band med nära och kära för att leva en Thoreau-inspirerad tillvaro ute i skogen.
DRAMA
LEAVE NO TRACE Debra Ganik Thomasin Mckenzie, Ben Foster, Dale Dickey mfl USA, Kanada, 2018 (109 min)
LEAVE NO TRACE är en skickligt komponerad filmisk symfoni om förlust och tilllit, med udden riktad mot ett själlöst New management-samhälle. Det som Jonna Bonemark kallar mätbarhetssamhället – där till och med språket koloniseras och mätbarhetsanpassas och alla våra förehavanden ska bedömas och dokumenteras. Ett alternativt förhållningssätt, som filmen lyfter fram, är att vara närvarande i våra liv, av oskattbart värde. Att koncentrera oss mer på varandra och mindre på de spår vi lämnar efter oss.