Jonas Bon­ni­er vil­le bli popstjär­na egent­li­gen

JUBILAREN: EFTERNAMNET GAV INGA PRESTATIONSKRAV OM SKRIVANDE

Hallands Nyheter - - Livets Gång - MA­LIN EIJDE/TT

Det lå­ter flå­digt. Han skri­ver på hel­tid, ro­ma­ner, film och tv. Han de­lar sin tid mel­lan Mi­a­mi och Stock­holm, när han in­te re­ser runt i värl­den för att gö­ra re­klam för sin bäst­säl­ja­re. Mer gla­mou­röst än så kan väl knap­past ett för­fat­tar­liv bli?

– Ha­ha, när du be­skri­ver det så lå­ter det här­ligt. De se­nas­te fem åren har jag fram­för allt sut­tit på min kam­ma­re och skri­vit. Och det tyc­ker jag är här­ligt. Dä­re­mot kan man kans­ke in­te på­stå att det är enormt gla­mou­röst.

AR­BE­TET BEDRIVER HAN helst i ett mörkt rum, många tim­mar var­je dag. Skriv­tek­ni­ken är att pro­du­ce­ra myc­ket text och se­dan stry­ka och kor­ta ned. Det när­mas­te han kom­mer gla­mour un­der ti­den är att skum­ma mjöl­ken till kaf­fet, för­säk­rar han.

Be­lö­ning­en kom­mer med fram­gång­ar­na. Bäst­säl­ja­ren he­ter He­li­kop­ter­rå­net och är ba­se­rad på en verk­lig hän­del­se, det spek­ta­ku­lä­ra rå­net mot G4S vär­de­de­på i Väst­ber­ga 2009. Jonas Bon­ni­er träf­fa­de och in­ter­vju­a­de rå­nar­na för att få stoff till ro­ma­nen som har bli­vit en stor suc­cé och är såld till över 30 län­der.

Net­flix har köpt rät­tig­he­ter­na och lär pla­ne­ra en på­kostad fil­ma­ti­se­ring med Hol­ly­wood­skå­de­spe­la­re i rol­ler­na. Men den fram­tids­ut­sik­ten ut­ta­lar sig Jonas Bon­ni­er för­sik­tigt om. Han har lärt sig med åren att pra­ta om det man har gjort, in­te om det man hål­ler på med

– Det blir in­te all­tid som man tror. Det kan ju ock­så va­ra ens egen pro­cess som för­änd­ras. Man har en idé man är upp­fylld av. Men när man har job­bat med den någ­ra må­na­der så in­ser man att den nog ba­ra var bra som idé, in­te som ut­fö­ran­de. Då får man bör­ja om.

Han pub­li­ce­ra­de sin förs­ta ro­man * * * * *

”Man är glad att man le­ver, och gla­dast är man över att ens barn och ens fru le­ver och ver­kar va­ra gla­da. Men jag kän­ner ing­en stor vi­bre­ran­de, in­ten­siv, spe­ci­ell käns­la över detta. Ti­den går, och jag tyc­ker att allt känns… un­ge­fär som van­ligt.” * Prin­ses­san och hal­va kung­a­ri­ket 1988 och fick go­da re­cen­sio­ner. Ing­et kons­tigt med det, kan man tyc­ka – en per­son som he­ter Bon­ni­er i ef­ter­namn och är son till för­lags­man­nen Lu­kas Bon­ni­er, bör rim­li­gen va­ra ma­ri­ne­rad i lit­te­ra­tur se­dan barns­ben. Men var­ken fa­mil­je­fö­re­ta­get el­ler för­fat­ta­ram­bi­tio­ner­na tog sär­skilt stor plats un­der upp­väx­ten, sä­ger han.

– Jag vil­le bli popstjär­na och läs­te enor­ma mäng­der se­ri­e­tid­ning­ar och tit­ta­de på film och tv. Jag kun­de ing­et om me­dia el­ler fö­re­ta­gan­de. Ha­de du inga för­vänt­ning­ar på dig?

– Det ha­de jag sä­kert, men jag lyc­ka­des in­te ko­da dem. Mi­na för­äld­rar var li­te otyd­li­ga där. Men jag pub­li­ce­ra­de min förs­ta ro­man när jag var 25 och då var mam­ma och pap­pa väl­digt stol­ta, helt klart. De åk­te runt och köp­te boken hos oli­ka bok­hand­la­re i Stock­holm, och de­di­ce­ra­de dem själ­va till si­na vän­ner, ha­ha. Så där fanns väl en för­vän­tan om att jag skul­le skri­va mer.

SÅ BLEV DET in­te rik­tigt. Han äg­na­de i stäl­let 19 år av sitt liv åt att ar­be­ta i oli­ka po­si­tio­ner in­om Bon­ni­er­kon­cer­nen. Han bör­ja­de som re­dak­tör på en bok­klubb, fort­sat­te som re­dak­tör på ett bok­för­lag, blev för­lags­chef på ett se­ri­e­tid­nings­för­lag. In­nan han krön­te chefskar­riä­ren som vd för he­la Bon­ni­er AB ha­de han hun­nit med fy­ra ti­di­ga­re vd-pos­ter in­om fö­re­tags­grup­pen.

När han blic­kar till­ba­ka i dag finns det ing­et han sak­nar sär­skilt med den ti­den. In­te för att det in­te var ro­ligt, men för att han helt en­kelt in­te är ”bra på att sak­na”. Han jäm­för med skri­van­det.

– Allt man gör, bå­de skrivande och kon­tors­ar­be­te, blir ef­ter ett tag en ru­tin. Da­gar och må­na­der lik­nar varand­ra, och en­skild­he­ter­na har en ten­dens att glöm­mas och för­svin­na bort.

Jonas Bon­ni­er är för­fat­ta­ren som blev chef över he­la fa­mil­je­kon­cer­nen – och se­dan för­fat­ta­re igen. Nu med en in­ter­na­tio­nell best­sel­ler på sitt sam­ve­te.

TILLBAKABLICKAR ÄR HAN in­te bra på, le­ver hell­re i nu­et och pla­ne­rar för fram­ti­den. Han trivs med skri­van­det, och att väx­la mel­lan ro­man­för­fat­tan­det och film- och tv-for­ma­ten. Han kan äg­na myc­ket tid åt si­na sto­ra in­tres­sen ut­an­för fa­mil­jen: lyss­na på mu­sik, lä­sa böc­ker och se på film. Och även om en för­fat­ta­res själv­för­tro­en­de pend­lar med dags­for­men så gläds han åt se­nas­te ti­dens fram­gång­ar.

Att han bo­satt sig med sin hust­ru i Mi­a­mi ef­ter chefskar­riä­ren be­rod­de på ma­nus­för­fat­tan­det. När han skul­le åter­gå till att skri­va för film och tv ver­ka­de USA va­ra ett klokt val av bo­stads­ort. Nu är det in­te läng­re nöd­vän­digt att bo där, men han äls­kar bå­de Mi­a­mi och Stock­holm och trivs med sitt pend­lar­liv.

– Ur ett skrivande per­spek­tiv vo­re det för­ödan­de att bo i Mi­a­mi allt för länge. Li­vet är väl­digt lätt här. Lik­som li­te för lätt, tror jag. Men det är klart – det finns mör­ka rum även här.

Bild: THRON ULLBERG

FLE­RA ME­DI­ER. ”Jag trivs väl­digt bra med att job­ba” sä­ger Jonas Bon­ni­er som just nu skri­ver på bå­de en ro­man, en film och en tv-se­rie.

55 år den 10 de­cem­ber. För­fat­ta­re till ro­ma­ner, fil­moch tv-ma­nus. Ti­di­ga­re vd för Bon­ni­er AB 2008–2014.Mi­a­mi och Stock­holm.Gift med He­le­na, två vux­na barn.Så fi­rar jag fö­del­se­da­gen: Ing­en som helst aning. Men jag ska kom­ma på nå­got fif­figt.Om att fyl­la 55:

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.