Det som skaver är mer intressant än alla upprepningar

Det är lätt att bli less på här och nu, på det närvarande, på debattens upprepade klichéer – på sitt eget ansikte i spegeln. På politiska kommentatorer som senare visar sig aldrig haft rätt om någonting. På sina egna tankar, när man upptäcker de tjatat länge nog i huvudet, intill förväxling lika de som maler i tv och radio.

I spalterna kallas tjatet vördnadsfullt ”samtiden” och det sägs vara oerhört viktigt att konst, litteratur, teater och film ständigt upprepar det. Och de författare som är bäst på att upprepa samtiden får inte sällan Augustpriset för sitt imiterande (även om årets nomineringar äntligen skevade åt det lite udda).

Men det intressant skrivna är ju tvärtom det som inte riktigt stämmer, som skaver, andra skor än de gängse. Vad som febrilt tycks sökas är dock bekräftelser, ständiga upprepningar. Varför? För att hålla samman den gemensamma värdegrunden? Nej, därför att det säljer.

ATT KOMMA UR detta är svårt. Framtiden kan man inte rymma till – den finns ju ännu inte. Men man kan, på flykt undan vår alltmer trista samtidskultur, ta sig till biblioteket och läsa icke-samtida författare från exempelvis femtiotalet. Jan Myrdals tidiga romaner. Eller Willy Kyrklunds fantastiska ”Mästaren Ma”; den utkom samma år jag föddes.

Förvisso behandlar den inte exempelvis migrationsfrågan, men människans erbarmliga grundvillkor, likadana då som nu. Dessutom på ett sätt som sopar banan fri från vår tids tråkigt ”relevanta” författare, med besk humor och sorg och ett slags paradoxal optimism. Man lär sig mer om vår tids situation genom att läsa den än genom att läsa vår tids litteratur.

Eller Willy Kyrklunds fantastiska ”Mästaren Ma”; den utkom samma år jag föddes. /…/ Man lär sig mer om vår tids situation genom att läsa den än genom att läsa vår tids litteratur.

Denna distansens vikt förstod Bertolt Brecht. På flykt undan sina landsmän, de tyska nazisterna, skrev han inte speciellt många teaterstycken om nazister.

Han skrev i stället till exempel en pjäs om hur gudarna belönar en hjärtegod prostituerad kvinna med en butik, varpå alla kring henne genast börjar utnyttja hennes godhet för egen vinning; och inga naziuniformer eller anspelningar på Brechts samtid så långt örat hör och ögat ser. Just därför, som kontrast och underström, sa den något viktigt krigsåren.

VILL MAN VETA något om vår samtid, så läs Swifts ”Gullivers resor”. Lilleputtfolket Gulliver möter, dessa beskäftigt kringrännande myror, små på jorden och ännu mindre i tankens värld, de är vi, tro inte annat.

För att inte tala om yahooerna och deras grymhet; Swifts värld är vår. Och när Alice trillar ner i Underlandet är hon – sval, skeptisk och aningen krass – en betydligt mer intressant figur än (en del kommer inte att gilla det här) exempelvis Pippi Långstrump.

Litteraturens värld är så stor; samtiden har krympt den till dagens trista trend. Ett ständigt inlåst och kvalmigt just nu.