Annika Bergman: Skammande är den senaste härskartekniken

Det är lätt att tro att det är klimatsmart att vara vegan istället för allätare, men så behöver det alls inte vara.

Det slog mig häromdagen då jag scrollade runt på Facebook, jag såg ett nytt mönster. För några år sedan diskuterades hur lättkränkta vi svenskar var. Många läste ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard med stor igenkänning. Det verkar dock som vi har tröttnat på att vara kränkta. Det nya är att vi är upptagna av skammen och att skamma varandra.

Varje tidsålder har sina katastrofscenarier och vi har flera, den globala uppvärmningen och antibiotikaresistens till exempel. Det är verkligen krävande att ta in alla dimensioner och samband i stora frågeställningar, aldrig har väl behovet av vetenskap varit större. Varken demokratier eller andra styrelseskick som finns tillgängliga verkar äga förmågan eller rentav viljan att vända utvecklingen snabbt.

Den senaste tiden har jag läst om bilskam, flygskam, köttskam, flerbarnsskam och just idag faktiskt om betongskam. Skämmas bör vi. Att känna skam och skuld då och då är sunt, det visar att den sociala kompassen fungerar. Det är hjärnans sätt att uppmärksamma oss på att det är något vi behöver förändra hos oss själva för att passa in i gruppen, annars får vi motta omgivningens förakt. Men skuld- och skampåförande är också effektiva härskartekniker. Det kan få oss att må dåligt faktiskt helt i onödan. Det kan även användas för att tysta meningsmotståndare och främjar inte ett öppet debattklimat.

Vi behöver vara tydliga, vi kan inte fortsätta konsumera som nu. Det finns livsnödvändigheter och det finns allt det andra som vi tror oss behöva, all konsumtion påverkar klimatet. Att klimatkompensera med olika sorters annan konsumtion fungerar inte, det är ett pr-trick. Det går inte att kompensera en flygresa med att åka tåg tio gånger efter det. Det gjorda kan inte göras ogjort med ytterligare konsumtion. Det är lätt att tro att det är klimatsmart att vara vegan istället för allätare, så behöver det alls inte vara, det beror naturligtvis på vilka livsmedelsval man gör. Däremot kan kosten bli ett statement för att döva samvetet och möjligen ge känslan av tillhörighet till en socialgrupp där detta beteende premieras.

När vi rationaliserar komplexa frågeställningar till svarta och vita svar så gör vi det väl enkelt för oss. Vi riskerar att överidealisera vissa beteende och grovt nedvärdera andra (skamma). Den polarisering och öppna konflikt som vi hamnar i löser inte de utmaningar vi har. Långsiktig hållbarhet kan bara nås om ekonomiska och sociala villkor kombineras med den ekologiska parametern. Människors socioekonomiska utanförskap är en så stark kraft att den kan välta den politiska stabilitet som stora systemförändringar kräver. För att vi ska nå framåt så behövs dels en stark förankring i vetenskapen och ett öppet sinne för olika avvägningar, även om de är svårt.