Linnea Hylén: Antirasismen snubblar på sig själv

Arbetet för ett mer jämlikt och jämställt samhälle är alltid relevant. Målet riskerar emellertid att förloras, när den identitetspolitiskt drivna antirasismen missförstått vilka medel som bör användas i kampen mot högerextremismen. Tankegodset bakom den vänstervridna antirasismen saknar kraft att desarmera rasismens idévärld.

För några år sedan var undertecknad engagerad för att Centerpartiets ungdomsförbund skulle benämna sig som antirasister. För den som är liberalt skolad kan antirasismen te sig underförstådd, då människors lika värde är en självklarhet i den liberala ideologin. Det var min ambition att skapa en liberal antirasism, vilket är tämligen välbehövligt. Insikten är sprungen ur behovet att injicera liberalt tankegods i en separatistisk rörelse som trasslat in sig själv i kontraproduktiva tankegångar. Det är fortfarande fallet, åtminstone för de delar som än i dag slänger sig med begrepp som ”kulturell appropriering”.

Förra veckan blev

jag på Twitter anklagad för att uttala mig rasistiskt, då jag kritiserade musikkvaliteten på Polargalans hiphop-framträdanden. Kort och gott tyckte jag inte att artisternas framträdanden höll förväntad kvalitet. Ett antal personer menade att jag som vit inte bör uttala mig kritiskt mot artister med icke-vit bakgrund, trots att kritiken riktade sig mot musikkvalitén och inte mot artisternas etnicitet. Jag som vit hade alltså ”kulturellt approprierat” en annan kulturs musik.

Kulturell appropriering grundar sig på idén att en majoritetsgrupp – vita – inte ska missbruka delar av minoritetsgruppers kollektiva kulturyttringar, exempelvis traditioner, kläder, religion eller musik. Vissa menar till och med att kulturell appropriering kan ses som en typ av modern kolonialism, där vita approprierar förtryckta gruppers kulturarv. Syftet med begreppet är att skydda minoritetsintressen gentemot en starkare grupp, men konsekvenserna gynnar inte minoriteten.

Den som legitimerar

kulturell appropriering accepterar därmed att vissa folkgrupper har ensamrätt på de individuella kulturyttringar som produceras inom gruppen. I längden kan ensamrätten – snarare den kulturella isoleringen – användas i motsatt riktning. Det identitetspolitiskt drivna tankearvet åberopar appropriering för att skydda minoriteters kollektiva arv. Samma idémässiga principer kan föga förvånande utnyttjas av de krafter som antirasisterna vill bekämpa. Kulturell och etnisk separatism är en djupt ofrihetlig tanke som högerextrema rasister använder för att argumentera för rassegregation.

Identitetspolitiskt driven antirasism finner sig därför i ett dödläge. Om man vill desarmera rasisternas argument går det inte att luta sig mot samma separatistiska principer. Om antirasisterna ska nå sitt mål måste de lämna identitetspolitiken till förmån för den liberala idétraditionen.

Om antirasisterna ska nå sitt mål måste de lämna identitetspolitiken