Elisabeth Skog: Överstinnan – en helt superb bok om ett komplext liv

Nu när det ska handla om den finska författaren Rosa Liksom måste först en sak klargöras: namnet är en pseudonym för Anni Ylävaara. Jag vet inte huruvida Liksom är ett efternamn i Finland eller annorstädes, men som sagt i detta fall påhittat. Hon har skrivit flera böcker, sju av dem finns översatta till svenska. Liksom har fått priser och uppmärksamhet, inte minst för sin förra roman ”Kupé nr 6” som handlar om en ung kvinnas färd på transsibiriska järnvägen, där hon delar kupé med en excentrisk person.

Och jag minns med förtjusning novellerna i ”Paradis ultra light” (vilken titel alltså!), från 1992.

Liksoms senaste roman ”Överstinnan” är berättelsen om en kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Från uppväxten, med familjen där pappan var en bemärkt nationalist, till ålderdomen.

Men det är också en roman om Finlands historia under 1900-talet. Om krigen och relationerna till Ryssland och Tyskland. (Tänk nu inte: ”snark vad tråkigt”, tänk: ”jag kanske kan lära mig lite via denna superba bok”)

Det är också en hyllning till landets natur; skogen, sjöarna och inte minst till vattensjuka ängar och sumpmarker. Här finns riktigt poetiska skildringar, hur hon som ung får en otroligt stark upplevelse av naturen när hon letar hjortron i ett kärr och blir som alldeles berusad av frihet och den egna kroppens friskhet:

”... jag var så fri och uppfylld och gränslös... Jag var från topp till tå fylld av överjordisk kraft och härlighet. Tordyvlar, dyngbaggar, myggor, knott och en och annan kormbroms surrade, grodor kväkte lockande och tranorna skrek som om de var skjutna i magen.”

Det är en väldigt sinnlig berättelse överlag och mycket explicit vad gäller både kroppsdelar och sexualitet.

Som alla riktigt bra böcker innehåller ”Överstinnan” stora mått av komplexitet. Hon går med i Lottakåren och känner redan tidigt en oroväckande dragning till ordning och reda och renhet. Rasrenhet. Detta är också tankar hon fått med sig hemifrån. Och så blir hon förälskad i en riktigt dum kille, eller gubbe rättare sagt.

Det är ju förstås översten. Han har bland annat svåra problem med impulskontrollen, han kommer att misshandla henne. Han är 30 år äldre än hon och vän till hennes pappa. Hon lockas och bryr sig inte om ilsket fladdrande varningsflaggor från systern (eller från oss läsare!).

Det är svårt att beskriva denna kära överstinna, hon är verkligen inget offer men jag vill inte heller att ni ska tro att det är en skildring av att hjältemodigt utstå förtryck och sedan bli en stark kvinna. Nej, nej!

Rosa Liksom skildrar sammansatta personer och här finns inga förenklade resonemang om orsak och verkan. En välskriven bok som det är en fröjd att läsa.

P. S. Och boken passar mycket bra att diskutera i en läsecirkel.

Rasrenhet. Detta är också tankar hon fått med sig hemifrån. Och så blir hon förälskad i en riktigt dum kille, eller gubbe rättare sagt. Det är ju förstås översten.