Parkin-sondrabbade på dansläger
”We will rock you”, ”Over the rainbow” och ”Fly me to the moon and back”. Det var tre av många låtar som 60 stycken parkins-ondrabbade dansade till i tisdags. Dansade för glädjen. För hoppet. För livet.
Lisbeth Ekdahl har dansat för parkinson i tre år. En gång i veckan dansar hon tillsammans med sin man. Det var dock första gången paret besökte ett läger med syfte att dansa för sjukdomen parkinson.
– Det är helt underbart. Man får ut en massa känslor, säger Lisbeth Ekdahl som svängde runt tillsammans med sin man på det stora dansgolvet.
Det var första gången någonsin det arrangerades ett läger i Halland där man dansade för parkinson. 60 stycken deltagare anlände under måndagen till Löftadalens folkhögskola i Åsa. Alla med två gemensamma mål – dansa och ha kul i tre dagar tillsammans.
Danspedagogen Hugo Tham är ansvarig för danslägret och har själv dansat i hela sitt liv. Han har varit engagerad i kursen Dans för Parkinson i fyra år och arrangerar fortfarande danskurser runt om i Halland.
– Hemligheten med dans är att känslan övervinner förnuftet. Deltagaren får en känsla som tar över och fyller kroppen med glädje från topp till tå, säger han.
En ny forskningsrapport från Högskolan i Halmstad är den första i Sverige som undersöker hur dans kan förbättra livet för de som lider av sjukdomen parkinson. En forskningsgrupp om fyra personer följde
Hugo Thams dansgrupper under två år.
– Hugo kontaktade mig. Jag kom och besökte en danskurs och blev såld direkt, säger professor i omvårdnad Kristina Ziegart, en av forskarna vid Högskolan i Halmstad.
Forskningen bedrevs genom enkäter, observationer och kvalitativa intervjuer med deltagarna, som också fick skriva dagbok om sina upplevelser av dansen. Resultaten visade att deltagarna mådde bättre psykiskt av att dansa och en del deltagare kunde också notera bättre hållning och balans.
– Det viktigaste att ta med sig från denna studie är att dansen ger deltagarna energi och styrka att leva, säger professor Kristina Ziegart.
Och energin i danssalen var uppenbar. Genom gester med armar och ben hämtade deltagarna vatten från de halländska åarna, flög över trädtopparna och vid ett tillfälle stampade 120 fötter i takt till ”We will rock you”. Någon stod. Någon satt. Här fick man göra som man ville. Här fick man göra det som man klarade av.
– Detta är utan krav och alla ska kunna delta utifrån deras förutsättningar, säger Ida-klara Johansson, en av fyra danspedagoger på plats.
Det är första gången Ida-klara Johansson deltog som danspedagog vid ett läger med dans för parkinson. Hon har dock varit engagerad i danskurser för parkinson sedan 2014.
Det krävs en del förberedelse för danspedagogerna men de skapar främst dansen tillsammans med deltagarna. Av de 60 personer som kom till Löftadalens folkhögskola hade majoriteten dansat i flera år. Men några var nybörjare.
– Danslärarna är otroligt duktiga och de anpassar dansen så att alla kan vara med. Helt underbart, säger Barbro Skantze.
Hon och hennes man Christer Skantze från Lidköping var på plats för att dansa för parkinson.
De har tidigare rest på olika hälsoresor tillsammans där dans stått på schemat. Det var dock första gången de dansade tillsammans för parkinson.
– Jag fyller 90 år snart, men jag kan väl dansa för det, säger Christer Skantze i ett skratt, greppade tag i rullatorn och traskade iväg mot matsalen.
Danspedagogen Hugo Tham var nöjd med lägrets första danspass. Enligt honom är det en demokratisk rättighet att få möjligheten att dansa, oavsett funktionsnedsättning.
– Att se 60 människor som vissa dagar knappt orkar ta sig upp ur sängen komma hit och bara dansa. Det är en obeskrivlig känsla, säger han.