Hanna Marie Björklund: En svår handelsbalansakt
För närvarande pågår det omfattande demonstrationer i Hongkong, staden som under lång tid tillhörde Storbritannien och som utvecklat sitt eget system i förhållande till det som brukar kallas Fastlandskina. Kina har tagit tillbaka det formella ägandet och greppet om staden har hårdnat allt mer. Den frågan som utlöst de senaste protesterna är ett nytt lagförslag som innebär att det ska bli enklare att lämna ut personer som anklagas för brott till resten av Kina. Det är en kontroversiell fråga då de flesta experter är överens om att sådant som ”rättvisa prövningar i domstol” inte kan sägas existera där.
Även i Sverige är det mycket aktuellt då en kinesisk man just nu sitter häktad här, en man som Kina har begärt utlämnad men där svensk domstol tvekar.
Kina är bara ett av de länder som Sverige måste förhålla sig till när det gäller balansgången mellan att samarbeta för att främja fred och handel, och markera mot totalitära staters politik. En annan klassiker är Saudiarabien, som vi länge haft ett handelsavtal med, trots att det är en av världens hårdaste diktaturer.
I det fallet handlar det inte bara om att det är en mäktig oljenation utan även att Saudi är allierat med flera västmakter och anses vara en viktig motpunkt till de anarkiska styren vi sett prov på i regionen. Landet är en totalitär diktatur, med bland annat tortyr och dödstraff, samtidigt finns där en stabilitet och en möjlighet till ekonomisk tillväxt som saknas på många andra håll i området. På samma sätt är Kina både är en diktatur och en snabbt växande högteknologisk nation med en enormt stor potentiell marknad.
Förespråkarna av att upprätthålla relationer försöker lyfta fram att Sveriges handel, även med denna typ av länder, ger svenska industrijobb, exportintäkter och en möjlighet för Sverige att påverka i diplomati. Idealisterna pekar istället på den uppenbara faktorn bortom detta, att det kommer till ett allt för högt moraliskt pris att handla med diktaturer. Realism och kall taktik mot blödande principfasthet. Få frågor är så smutsigt realpolitiska som denna, och i få finns en sådan klyfta mellan proffstyckare och de krassa politikerna på insidan.
Innerst inne tror nog ändå de flesta av oss frisinnade att handel och öppenhet är bra saker som på lång sikt kan få även totalitära länder att förändras. Vi bör dock vara på vår vakt, Kina har nu under lång tid haft en del utbyten med väst utan att vilja anta våra system om demokrati, Saudi har sina oljeresurser och kan därmed välja bort förändring under ett bra tag till. I vår, i botten goda vilja, att främja öppenhet genom handel får vi inte bli för slappa i kontakten med länder som dessa utan bör fortsätta att vara tydliga med våra värderingar, och exempelvis inte utelämna människor till orättvisa domstolar.
” Realism och kall taktik mot blödande principfasthet.