Bockjakten startskott på årets jaktsäsong
Något knäpper inifrån den mörka, täta skogen och i skogsbrynet reser sig något över det höga gräset. Ett rådjur? HN följde med jägaren Emelie Nilsson på pyrschpremiären i fredags morse.
Halland: Är det en sten eller ett rådjur? Strax innan gryningen är det svårt att avgöra. HN följde med jägaren Emelie Nilsson på jaktpremiären.
Djur som vildsvin och vildkanin får jagas året om men i fredags morse drog den riktiga jaktsäsongen i gång i Halland. Från och med en timme före soluppgången i fredags är det tillåtet att jaga rådjur – men endast bockar. Nu i början av säsongen är det bara smygjakt, så kallad pyrschjakt, som gäller. Jakthund får inte användas förrän senare på säsongen.
Emelie Nilsson parkerar bilen i åkerkanten och samlar ihop sina saker. Klockan är kvart över fyra på morgonen och öronen berättar att vi går genom högt gräs. I mörkret är det är svårt att urskilja vegetationen. Jakttornet står väl dolt under en rönn i ett stenröse.
Vi klättrar upp och det första intryckets absoluta tystnad visar sig vara fel. Det är inte alls tyst! En duvas vingslag, en bil i fjärran, ett knäck i skogen, regndroppar mot rönnens löv och bär – alla ljud når jakttornet.
Ett rådjur i skogsbrynet visar sig i gryningen vara en hög grästorva men haren som ligger som förstenad är just en hare.
Tjugo i sex skäller en råbock men han kommer inte åt vårt håll. Emelie använder lockpipa men bocken håller sig undan. Nej, det enda av större vikt som visar sig denna morgon, förutom tranor, gäss och flera harar, är en dovhjort. Inget skjutet på jaktpremiärens morgon alltså.
Emelie Nilsson deppar inte för det. Hon ska ut till kvällen igen och som alla jägare vet hon att viltet inte alltid visar sig. Vi satt tre timmar – som rusade förbi – i tornet och kunde då bara viska till varandra. Efteråt kan vi prata:
Tre timmar i tornet – vad tänker du på när du sitter på ett pass?
– Ibland tänker jag inte på någonting alls. Ibland på vad jag gjort under dagen eller vad jag ska göra. Ibland hoppas jag att något särskilt ska hända. Eller också löser jag världsproblem, säger Emelie Nilsson och skrattar.
– Ofta tycker jag tiden går fort den första stunden. Då ska man se över var man sitter. Sen kan tiden gå jättelångsamt, eller bara rusa iväg. Ibland skulle jag kunna sitta hur länge som helst. Skytteträning, fix med utrustning, planering... men just jakten, vad är det du uppskattar med den?
– Det är nog precis detta att man tror att det ska vara tyst, men att det egentligen händer jättemycket hela tiden. Om man vandrar är man också i naturen – men man påverkar den. Man hörs och djurlivet anpassar sig efter en. Vid den här jakten ska man vara så osynlig och bortkopplad som möjligt. Vid pyrschjakten upplever man naturen som den verkligen är.