Frågan alla ställer: Varför avgår inte Carrie Lam?

Trots att oroligheterna i Hongkong fortsätter att trappas upp sitter den hårt kritiserade ledaren Carrie Lam kvar på sin post. För Peking vore hennes avgång en oacceptabel eftergift till demonstranterna, enligt en Kinaexpert.

Hongkongs ledare, som bär titeln chefsminister, väljs till en femårig mandatperiod av en valnomineringskommitté som består av 1 200 personer.

Kommittén – där bland annat många företrädare för näringslivet ingår – är generellt väldigt Pekingvänlig, förklarar Johan Englund, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

– Systemet är uppbyggt så att inga Pekingkritiker kommer igenom filtret. 2014 föreslogs att invånare skulle få rösta på två eller tre kandidater kommittén valt ut – det orsakade demonstrationer, för det skulle ju innebära att urvalet fortfarande görs av Peking.

Carrie Lam valdes 2017 och har således tre år kvar av sin mandatperiod. Det finns enligt Englund ingen officiell information om till vilken gräns Kommunistpartiet kontrollerar henne – men det går att skapa sig en bild.

”Rättigheter, även en ledares rätt att avgå, kommer att vara underställda partiet varhelst Peking bestämmer”, skriver Hong Kong Free Press. Många källor, däribland The Financial Times , har också rapporterat att Lam flera gånger erbjudit sig att avgå – men fått nobben av partiet.

– Det skulle vara en för stor eftergift till demonstranterna från Pekings sida, säger Johan Englund.

Han tror också att demonstranterna i någon mån överskattar betydelsen av hennes eventuella avgång.

– Vem skulle i så fall komma efter det? Det kommer inte att bli någon som är mer demokratiskt sinnad. Jag tror inte att hon avgår, det har gått så pass långt nu. Det är snarare andra eftergifter som behöver göras.

Även om demonstranterna i stor utsträckning kräver Lams avgång är det inte ett av de fem krav de satt upp för att gå med på att upphöra med protesterna.

– Ett av dem är att införa genuina, fria val. Ett annat handlar om att släppa gripna demonstranter, och ett tredje om att de som åtalas inte ska åtalas som upprorsmakare.

Att Peking går med på något av dessa tre krav tror Englund är uteslutet. Det skulle undergräva partiet och statens våldsmonopol att ge eftergifter åt demonstranters våld.

I stället tror han att de två sista kraven är dem som Peking realistiskt sett kan tänkas gå med på.