Omvända könsroller i fågelvärlden
I början av juli gästades den anlagda våtmarken vid Trottaberg utanför Halmstad av en vacker smalnäbbad simsnäppa. Det är en vadarfågel som häckar i våra fjälltrakter och som övervintrar till havs i Indiska oceanen. Bara det är så speciellt att det kunde vara värt en visa. Men hos simsnäpporna är det dessutom hannen som sköter hushållet och vaktar barnen. Honan flyttar söderut så snart hon lagt sina ägg.
Den vanligaste familjebilden i fågelvärlden är att honan och hannen hjälps åt med ungarna. Men det finns också arter där hannen drar sin kos så snart hans hona börjat lägga ägg. Så är det exempelvis hos de allra flesta änder och i flera andra fågelgrupper. Att könsrollerna är omvända är däremot ovanligt – även om det förekommer hos flera vadarfåglar på våra breddgrader.
Redan i slutet av maj kan man stöta på skogssnäppor som är på väg söderut. Det är honor som har klarat av sina plikter, vilket innebär att de parat sig och lagt ägg. I skogssnäppans fall läggs äggen i ett gammalt trastbo, ofta högt uppe i ett träd. Därefter är det hannen som både ruvar äggen och vakar över ungarna. Liksom hos andra vadarfåglar kan ungarna springa omkring redan när de är en timma gamla. I skogssnäppans fall hoppar de dessutom ner till marken från boet.
Även storspovens honor flyttar söderut tidigt, oftast runt midsommar. Hos storspoven hjälper honan i regel till med ruvningen, men så snart äggen kläcks flyttar hon söderut.
Men det är alltså simsnäpporna som drivit emancipationen längst i fåglarnas värld. Hos dessa är det honorna som bär den vackraste dräkten och som också står för parningsspelet. De mer diskret tecknade hannarna lockas av honans inviter och parar sig med henne. Kort därefter lägger hon sina ägg, varpå hon överlåter resten åt hannen. Det händer att hon därefter parar sig med ytterligare en hanne innan hon flyttar iväg. En förklaring till att omvända könsroller förekommer hos just vadarfåglar kan vara att deras ägg är förhållandevis stora. Eftersom de flesta vadarfåglar lägger fyra ägg, är det förmodligen påfrestande för en hona att producera äggen. Hon kan därför behöva återhämta sig efter denna ansträngning. Fast i så fall borde samtliga vadarfåglar tillämpa omvända könsroller. Men det gör de inte – hos exempelvis morkullan och brushanen är det honan som inte bara producerar äggen utan dessutom både ruvar och vaktar ungarna. Som i så många andra fall i naturen finns det i detta fall ingen allmänt accepterad förklaring till att ett visst beteende uppstått. Det finns teorier, men det stannar oftast vid det.
”
Därefter är det hannen som både ruvar äggen och vakar över ungarna.
Man kan ju också tycka att det är märkligt att de första sydflyttarna drar iväg redan innan sommaren börjat på allvar. Men många långflyttande fåglar är inte hos oss mer än absolut nödvändigt, det vill säga för att fortplanta sig. Så snart det är avklarat, drar de iväg mot sydligare trakter. Frågan infinner sig varför de över huvud taget bemödar sig att ge sig ut på den långa och farofyllda resan upp till oss? Vore det inte bättre att stanna i Afrika och häcka där?
Nej, det skulle inte vara någon bra idé. Många av våra långflyttande fåglar lever ett kringflackande liv under vintern i tropikerna. De drar ofta omkring, och det kan de ju göra om de enbart har sin egen försörjning att tänka på. Ska man föda upp ungar, blir man bunden till en boplats, och bra sådana är det i regel ont om. Som om inte detta vore nog är det betydligt fler rovdjur och, inte minst, betydligt fler parasiter i tropikerna än här hos oss. Därför lönar det sig att flyga många hundra mil enbart för att fortplanta sig uppe i norr.
I den smalnäbbade simsnäppans fall anländer fåglarna till sina häckningspölar i fjällvärlden i slutet av maj månad. Men redan en dryg månad senare, i slutet av juni eller början av juli, bär det alltså av söderut igen för honorna.
En intressant detalj i detta sammanhang är att de flesta flyttfåglar tidigarelagt sin ankomst i takt med att klimatet blivit varmare och våren kommit tidigare. Men när det gäller långflyttande arter pekar det mesta på att de även tidigarelagt sin avflyttning. En längre vegetationsperiod har alltså inte inneburit att de stannar längre på våra breddgrader. De har snarare flyttat fram hela sin vistelse hos oss.