Mattias Karlsson: I en värld som går mot en brun dystopi gäller det att stå upp för mänskliga rättigheter.
I takt med att klimatkrisen förvärras finns det en stor risk att bara de rikare länderna kan hantera skadorna efter allt värre naturkatastrofer. I en sådan värld lever både demokratin och rättssäkerheten farligt.
Amazonas skogar brinner. I veckan har den ena mörka rapporten efter den andra avlöst varandra om bränderna i världens största regnskog. Den senaste veckan har över 9 500 nya skogsbränder noterats i Amazonas och i onsdags syntes röken i staden São Paulo, 200 mil från bränderna. Läget för Amazonas är alltså mycket allvarligt.
Brasiliens president Jair Bolsonaro skyllde i början av veckan bränderna på miljöaktivister som vill få presidenten att framstå i dålig dager, ett uttalande han dock senare backade från.
Men sanningen är att Bolsonaro själv är ytterst medskyldig till den ökade skövlingen av Brasiliens regnskogar, det som brukar kallas för jordens lungor. Den brasilianske presidenten har varit tydlig med att han gärna ser att Amazons skogar bränns till förmån för mer jordbruk och industrier.
Frankrikes president Emmanuel Macron har markerat kraftfullt mot det som händer i Amazonas och skrev på Twitter att ”Vårt hem står i lågor. Bokstavligt talat.” Flera av världens ledare har också uttryckt sin avsky mot skogsbränderna. Det är viktiga markeringar.
Men frågan är om det hjälper. Bolsonaro har tidigare gjort sig känd som klimatförnekare och nationalist. Detsamma gäller för USA:S president Donald Trump som gång på gång förnekat klimatkrisen och aktivt agerat för att tysta klimatforskningen. Och nationalism och klimatförnekelse är en global trend.
Läget är helt enkelt allvarligt eftersom förbränningen av fossila bränslen måste minska snabbt och kraftfullt för att förhindra en allt allvarligare situation. Annars går vi en mycket mörk framtid till mötes.
I takt med att klimatkrisen förvärras finns det en stor fara i att de krafter som kan agera på stor skala, framför allt nationer, lägger sitt fokus på att reparera skadorna av klimatkrisen i stället för att gå till själva orsakerna, det vill säga att utsläppen av växthusgaser måste minska.
Även om det kan kosta enorma summor att återställa skadorna efter naturkatastrofer kan det vara en enklare väg att gå än att uppmana människor att leva ett enklare liv för att minska sin klimatpåverkan. Den som väl har fått uppleva välståndets goda sidor kommer också att försvara dem, även om det sker på bekostnad av andras levnadsstandard.
Men det kommer bara vara den rikare delen av världen som har förmågan att ta hand om effekterna av ett allt extremare väder; den andra delen kommer att drabbas mycket hårt.
Med andra ord kommer det att uppstå en slags ”klimat-apartheid”, en uppdelning av världen mellan länder som har förmågan att agera och skydda sina medborgare och de som inte har den möjligheten. I en sådan nationalistisk världsordning lever både demokratin och rättssäkerheten farligt.
Med löfte om att en nations ledare kan rädda sitt folk undan klimatförödelse kan dess invånare tvingas att ge upp grundläggande mänskliga rättigheter.
Klimatdebattörer har kallat denna framtidsvision för ”brown tech”, eller på svenska ”brun dystopi”. Det bruna i sammanhanget går tillbaka till nationalsocialism och fascism, och återspeglar ett auktoritärt och nationalistiskt samhälle med rötterna i Hitlers och Mussolinis ideologier i 30-talets Tyskland och Italien.
Det går tyvärr att med dagens samhällsutveckling dra paralleller till hur situationen såg ut i Europa under 1930-talet. I dag har nationalismen rönt framgång på många ställen i världen, vare sig det handlar om demokratier eller icke-demokratier. Det är helt enkelt en global politisk trend som troligen bottnar i ökad konkurrens om naturresurserna och hotet om ökade klimatförändringar.
I en värld som går mot en brun dystopi gäller det verkligen att stå upp för både mänskliga rättigheter och demokrati. Men det bästa sättet att göra det på är att från början inte hamna i en allvarlig situation, det vill säga att så långt det är möjligt hindra att klimatkrisen förvärras.
Det finns dock ett ljus i tunneln i att allt fler människor börjar att protestera och organisera sig. En viktig röst i sammanhanget är faktiskt klimataktivisten Greta Thunberg, och det behövs många fler röster.
Tyvärr finns det mycket som tyder på att den bruna dystopin redan är på väg. Därför är det så viktigt att bekämpa både nationalister och klimatförnekare.
I en värld som ska kunna hantera klimatkrisen finns det inte plats för en Donald Trump i USA eller en Jair Bolsonaro i Brasilien. Det finns inte plats för en Putin i Ryssland, en Orban i Ungern eller en Duterte i Filippinerna.
Dessa är tydliga företrädare för en värld där den bruna dystopin blir verklighet.