Malin Rockström: Det finns piller mot allt utom människors dumhet

Den 26 april 1986, var ni med då? Det var inte jag. Skönt. Då skedde Tjernobylkatastrofen i nuvarande Ukraina. Kärnkraftverk som exploderar, trevligt. Som vanligt sen på bollen har jag nu tittat på Hbo-serien Chernobyl. Serien är en dramatisering av reaktorhaveriet och allt som hände sedan och följer de verkliga händelserna i detalj. En fantastisk skildring av något helt fruktansvärt. Under hela min uppväxt pratades det om Tjernobylbarnen, om viltkött och den stora frågan om svampen fortfarande var giftig. I övrigt har jag inte tänkt så mycket på det, jag var liksom inte ens född.

Jag bor i Varberg och alldeles nära har vi ett eget kärnkraftverk. Ringhals. Där jobbar alla som inte jobbar på Värö bruk, med cyklar eller skor. För att ha levt hela mitt liv här, och till och med har en pappa som jobbat där, så har jag varit väldigt obrydd gällande Ringhals existens. Och vad de egentligen pysslar med där borta.

När jag var liten visste jag inte att kärnkraftverket var en strömfabrik. Men jag visste att de släppte ut varmt vatten i havet så man kunde snorkla och se coola fiskar vid utloppet. I mellanstadiet gick jag i samma dansgrupp som en flicka som bodde nära Ringhals och hon berättade att de hade speciella tabletter hemma, ifall det skulle bli ett radioaktivt utsläpp av något slag. Det lät helt sjukt och jag drog slutsatsen att hon ljög. För varför i hela helsike skulle det där varmvattenstället vara radioaktivt!?

Nu vet jag

att hon talade sanning. Min sambo växte också upp med jod-tabletter i medicinskåpet. Och nu är jag aprädd. Jag har precis i detta nu kommit på vad Ringhals gör och var jag bor.

Jag säger inte att jag är emot kärnkraft, det jag säger är att jag är rädd för den. Det spelar ingen roll att ni berättar hur säker kärnkraften är, att det inte kan hända en Tjernobylkatastrof i Sverige för vi har andra grejer och framtiden är här och allt det där.

Så länge det

är människor inblandade så tror jag att vad som helst kan hända. Någon kan ha glömt läsglasögonen i bilen eller tappat en kontaktlins och kan därför inte läsa av en jätteviktig mätare men förutsätter att den är lika normal som den brukar vara. Men så är den inte det och hen går och dricker kaffe istället för att larma universum. Och så blir det sista kaffet som dricks, någonsin.

Någon är sur och trött och vill hem och kolla sporten eller Ernst eller något. Snabbar sig lite och tänker ”jag fixar det imorgon”. Och så blir det inget imorgon.

Då spelar inte

säkerhet och rutiner någon roll. Det kommer alltid finnas en Homer Simpson – fel person på fel plats som gör fel vid fel tillfälle. Maskiner och datorer litar jag inte heller på för de kan gå sönder.

När jag tänker efter är jag nog emot allt som kan vara farligt. Kärnkraft, vapen, maskindiskmedel, hårda ord, presidenter i stora länder och hajar. När allt kommer omkring är det ganska smidigt med stearinljus och eldstadsvärme. Men Gud, brandrisken, den glömde jag! Hur ska jag nånsin kunna känna mig trygg igen?

Jag säger inte att jag är emot kärnkraft, det jag säger är att jag är rädd för den. Det spelar ingen roll att ni berättar hur säker kärnkraften är.