Nina Persson: Att få lov att vara tacksam över lite feber

Skolan har varit igång en dryg månad nu, och de typiska hösttecknen börjar visa sig. Och då menar jag inte enbart gulnade löv på träden, utan även klassikerna för oss föräldrar med barn i yngre skolåren. Det stavas vab. Vård av barn – nästan lika vanligt under detta kommande halvår som att behöva skrapa rutorna på morgnarna.

För egen del har jag dock varit förskonad från detta det senaste året.

Men nu var det tydligen dags. I två dagar turades jag och min man om att vara hemma med min yngste son. Och jag ska inte sticka under stol med att det kan vara lite mysigt sådana dagar, att få vara hemma och pyssla om sina små. Om det handlar om ”lagom” mycket feber och hanterbara besvär. Magsjuka är inte lika trevligt.

Jag och min nioåring satt och småpratade under lunchen och han åt mellan de skällande hostattackerna.

Denna hemska hosta som har förföljt honom sedan han var spädbarn, varje gång han är förkyld.

”Mamma, lunginflammation – vad är egentligen det, och är det verkligen så farligt?”

Vi har pratat om denna lömska sjukdom tidigare, men han själv minns inte de fasansfulla dagar vi upplevde när han bara var några månader gammal.

Min yngste son föddes med mjuka luftrör, och hade rosslig andning redan från födseln.

Hur mycket problem det skulle orsaka hans första levnadsår kunde vi dock inte ana då. När han blev förkyld vid nio veckors ålder blev vi dock varse detta.

Jag ammade honom en sen kväll, men han orkade inte äta. Dessutom andades han stånkande och flämtande om vartannat.

Jag vill inte vara en hysterisk mamma och ringa sjukvårdsupplysningen mitt i natten, men till slut följde jag min magkänsla och slog numret. ”Åk in till akuten”, blev uppmaningen.

Det var enormt mycket folk på akuten, men vi släpptes in på ett rum direkt.

På några minuter var det helt plötsligt massor med sjukvårdspersonal runt vår lilla bebis.

Hans värden såg inte bra ut. Där och då var det vakuum omkring oss, men ambulanspersonalen som snabbt tog oss till Halmstad ingav ett lugn.

Sedan följde en tuff vecka i isolering på infektionsavdelningen – med en enorm stress där bröstmjölken sinade och mitt älskade lilla barn var uppkopplat till maskiner. Men han repade sig. Tack gode Gud för det.

En olycka kommer dock sällan ensam, för bara några veckor senare var det dags för ambulansfärd igen.

Fler dagar i isolering – kortison, adrenalin och ständig viktkontroll av min lilla pojke.

Sedan lugnade det ned sig, även om han fick inhalera mediciner hela sitt första levnadsår. Och varje gång han blev förkyld drabbades vi föräldrar av oro för vad det skulle dra med sig.

Nu är han en stor och stark nioåring – men även stora killar blir sjuka ibland.

Är dock enormt tacksam över att få vabba min son på andra premisser nuförtiden. Ibland kan man få lov att vara tacksam för bara lite feber.

På några minuter var det helt plötsligt massor med sjukvårdspersonal runt vår lilla bebis.