Pernilla Skoglund: Det är de små ögonblicken som håller ihop livet
Vi bråkar om det där med hösten, jag och Darling. ”Den bästa årstiden!” säger Darling med ett saligt leende. ”Den sämsta…” säger jag med ett olyckligt uttryck i ansiktet. ”Det blir så härligt stilla,” säger Darling. ”Döden är också stilla,” säger jag då.
Men tyst, när Darling inte hör, tänker jag högt inom mig, att det ändå är rätt fint med det där lite försiktiga, stilla, som blir en tidig höstdag i oktober.
Med sol, som strilar sådär lite snett in genom sovrumsfönstret på morgonen, bokollon som ploppar ner från höga träd med en härlig studs som om de dunsar ner och sätter punkt för sommaren och börjar på en ny mening, som säger att soliga oktoberdagar, faktiskt också är fina små dagar.
Och när livet är extra hårt, behöver man fina små dagar, extra mycket.
Nasse, min systers katt som adopterat vår trädgård till sin egen, gillar också det stilla lugnet som kallas höst.
Istället för att jaga grannkatten ligger han och vilar på min frukostbricka och lägger svansen i mitt te.
Han upptäcker små mjölkskvättar i mormors gamla mjölkkanna och lapar mjölk så det skvätter så jag tror det börjat duggregna tills jag inser att det är Nasse som dricker mjölk.
Ibland så hittar jag honom i ett soligt hörn i trädgården bland djuprött vildvin där han har samlat den sista värmen från oktobersolen i sin päls, så han är som en liten ljusbeige mjuk kamin, i den annars så kalla höstdagen.
Och när jag hittar honom sådär, så inser jag att det är räddningen att mötas av ett stilla soligt höst-lugn, och en ljusbeige mjuk katt som heter Nasse, i en tid när det känns som om vårt liv har gått sönder, för att Pappa är så sjuk.
Det är de små vackra ögonblicken, som håller ihop livet. En extra lång kram i gryningen från den man älskar, en kopp kaffe ute i ett solvarmt lähörn med ett stilla lövregn i annars total tystnad.
Se småfåglar som har en underbar höst i våra solrosor, som står och svajar i vinden. Ibland svajar de lite extra, när blåmesarna sitter på toppen av solrosen och äter upp de sista fröerna. Tar vara på det sista av sommaren.
När ens värld tillfälligt har gått sönder, och det där som är välbekant tycks ligga i stora söndriga bitar, är det det där lilla, vackra, som håller de söndriga bitarna på plats. Som en stilla solig höstdag.
Och en liten ljusbeige katt som heter Nasse.
Som är som en värmande kamin, i en värld som jag just nu lärt mig är så mycket hårdare än jag nånsin trodde den var.
När ens värld tillfälligt har gått sönder, och det där som är välbekant tycks ligga i stora söndriga bitar, är det det där lilla, vackra, som håller de söndriga bitarna på plats.