Perverst underhållande samtidskritik

Ottessa Moshfegh

”Ett år av vila och avkoppling” (Modernista)

Skam och själväckel flödar över boksidorna i Ottessa Moshfeghs spänstiga sedesskildring, kryddad med nattsvart humor där hon likt en häxmästare redogör för vår tids till synes omättliga behov av eskapism. I stället för att ”fånga nuet” är det, för romanens självcentrerade, oempatiska berättarjag, fråga om att låta dagen gå förlorad.

Hon skrider till verket, fast besluten att med sömntabletter droga ner sig i en förnimmelsefri dvala och sova bort ett år av sitt liv.

Hon är tjugo år, blond, lång och modellsnygg. Nyligen har hon tagit examen i konsthistoria vid Colombia University, och i romanens inledning jobbar hon också på ett trendigt galleri. Tack vare ett arv från sina döda föräldrar har hon köpt en flott våning på Manhattan.

På ytan har hon allt och lever det perfekta livet, med ansiktsbehandlingar, slingor, tarmsköljningar och träning på svindyra gym. Samtidigt tycks hennes livsleda kronisk. Som sista utväg hoppas hon att sömn-experimentet ska ge svar på om livet kan vara något annat än helt meningslöst.

Ovärderlig hjälp får hon av den ljusskygga terapeuten doktor Tuttle som inte tycks ha några hämningar när det gäller att skriva ut starka, beroendeframkallande preparat. Lika nitiskt som andra uppnår produktivitetsmål och får befordran trappar berättarjaget upp sina doser av diverse sömnmedel, gärna i ohälsosamma kombinationer. Hon dåsar allt sjavigare bort, börjar få minnesluckor, vaknar omgiven av designerjeans, glass och kinamat hon beställt i sömnen.

Ibland umgås hon motvilligt med sin enda vän Reva, som är bulemiker med en cancersjuk mamma. Då och då ringer hon sitt obehagliga ex Trevor, som visar en förslagenhet utöver det vanliga när det gäller att förnedra henne.

Liksom i sin stilsäkra debut ”Eileen” skildrar Ottessa Moshfegh här unga kvinnor som njuter av självdestruktivitet. De hänger sig närmast perverst ingående åt självskadebeteenden som beskrivs med imponerande exakthet. Samtidigt äcklas de, avskyr sina liv, sig själva och i hög utsträckning varandra.

”Ett år av vila och avkoppling” är rå och briljant i sin skoningslösa samtidskritik, och jag undrar om jag inte just läst ut en av årets bästa romaner. En Madame Bovary för vår tid, full av obekväm igenkänning. Alla vi målinriktade, uppkopplade, närvarande och presterande duktiga idioter. Drömmer vi inte i något mindre följsamt och behagsjukt inre hålrum om att slippa pressen, dra ner persiennerna. Och bara få sjunka ner i en djup och kravlös sömn?