Titta också på:
Knives out
Regi: Rian Johnson
Med: Daniel Craig, Ana de Armas, Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Toni Collette, Frank Oz, K Callan och Christopher Plummer
USA, 2019 (130 min)
I en pusseldeckare, eller en whodunnit? som det heter på engelska, gäller det att snabbt försöka lista ut vem som är mördaren. Det är i princip omöjligt. Faktum är att det skulle komma som en smärre chock om den man misstänker mest från början verkligen är den skyldige. Det har aldrig inträffat, utom i ”Mordet på Orientexpressen”. I den Agatha Christie-romanen, som filmats många gånger, är det svårt att gissa fel eftersom alla (utom Hercule Poirot) är mördaren. Ett hyfsat överraskande slut i och för sig.
Det var tv som mer eller mindre dödade den här deckargenren på bio. För att påminna om detta lägger Rian Johnson i sin nya film ”Knives out” in ett kort klipp från ”Mord och inga visor”: serien där Angela Lansbury spelar Miss Marple-kopian Jessica Fletcher. Regissören hade lika gärna kunnat ha valt en scen från ”Morden i Midsomer”.
Men. Med ett smart manus, en högklassig ensemble och knivskarp dialog går det fortfarande att få pusseldeckarfansen att hosta upp biobiljettpengar, för visst kommer ”Knives out” att dra publik, av det enkla skälet att detta är underhållning i toppklass.
Filmen är en hyllning till Agatha Christie i allmänhet och Poirot i synnerhet, men det är också en film som Johnson ger sin personliga prägel, något som han misslyckades kapitalt med i bread money-jobbet ”Star Wars: The last Jedi” (2017). Nu är han tillbaka på hemmaplan, alltså med en film av det mindre formatet.
Spelplatsen är en gigantisk herrgård som ser ut att ligga någonstans i England, men i själva verket är det Massachusetts, USA. Inte helt oviktigt, kommer det att visa sig.
Filmen har ett klassiskt upplägg. Den framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer), som just firat sin 85-årsdag, hittas död.
Hela släkten var med på kalaset. Nu dräller det av prime suspects för det är väldigt många som vill lägga vantarna arvet, på åtskilliga miljoner dollar.
Självmord, konstaterar polisutredarna. Filmen växlar mellan tillbakablickar och nutid. Ingen har räknat med att den milt sagt excentriske gentlemannadetektiven Benoit Blanc bestämt sig för att göra en egen mordutredning.
Johnson har full koll på dialogen, som han författat själv. Skådespeleriet går inte till några överdrifter, utom i scenerna som domineras av Daniel Craig i detektivrollen. Craig har fått fria tyglar. Han har lagt sig till med en märklig sydstatsdialekt och han går in för att imitera Poirot. Det kunde ha slutat lite hur som helst, men Craig är i sitt esse. Den brittiske skådisen trivs verkligen med att inte spela en gravallvarlig James Bond.
Ensam om att inte ha något att tjäna på författarens död är sjuksköterskan Marta (Ana de Armas). Hon blir Blancs bundsförvant, hans egen doktor Watson.
Filmen håller på en stund, men inte så det stör. En highlight efter ungefär en timme är när det är dags att läsa upp testamentet. Då vädrar alla släktingar morgonluft.
Under filmvägen några kritiska kommentarer om Donald Trump. En biljakt, som detektiv Blanc betraktar som fånig. En upplösning väl värd att vänta på.
Och så är det förstås kul att få se stjärnorna Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Toni Collette, Chris Evans, Plummer och Craig i en och samma film.
”Den gäckande skuggan” (W S Van Dyke, 1934)
”4: 50 från Paddington” (George Pollock, 1961) ”Gosford Park”