Titta också på:
The Nightingale
Regi: Jennifer Kent
Med: Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr och Michael Sheasby Australien, 2019 (135 min)
Några olycksbådande tecken mer eller mindre på stört, men inget som indikerar att regissören Jennifer Kent, som senast gjorde horrorfilmen ”Bababook”, i dramat ”The Nightingale” bestämt sig för att tänja på gränserna för hur brutalitet och dödande brukar skildras på film.
Visst får Kent lov att tänja på de gränserna så länge som filmen inte är våldsförhärligande (typ ”Rambo: Last Blood”) och det är verkligen inte ”The Nightingale”, men jag vill ändå, på fullt allvar, varna för flera av filmens superrealistiska och vämjeligt våldsdetaljerade scener.
Inledningen är förhållandevis stillsam. Den unga irländska kvinnan, och nyblivna mamman, Clare (Aisling Franciosi) står på en krog och sjunger en vacker sång om en näktergal. Publiken består av stupfulla soldater. Spelplatsen är en brittisk koloni i vad som i dag heter Tasmanien. Årtalet är 1825.
Clare och hennes make Aidan (Michael Sheasby) har det ganska så bra, paret har till och med haft råd att köpa en häst. Men vi förstår snabbt att idyllen bara är en chimär. Clare är en före detta straffånge som står i evig tacksamhetsskuld till den brittiske löjtnanten Hawkins. Han är dessvärre en våldtäktsman, sadist och kvinnohatare. Sam Claflin som gör rollen utstrålar total ondska.
Sedan händer väldigt mycket väldigt snabbt. Clares liv slås i spillror, i en scen som tär på krafterna, även hos en härdad gammal filmkritiker.
”Harmonica – En hämnare” (Sergio Leone, 1968) ”Winter´s Bone”
(Debra Granik, 2010)
”The hateful eight” (Quentin Tarantino, 2015)