Emmy fick diagnosen autism först som 27-åring

Emmy Bengtsson har alltid känt sig som en udda fågel. Ständigt har hon fått höra att hon är jobbig och gör konstiga saker.

Först när hon var 27 år fick hon diagnosen autism.

Bokmässan i Göteborg är som ett getingbo. Från varje monter hörs surret av litterära samtal, debatter och boksigneringar. På en pall i folkhavet sitter Emmy Bengtsson. Hon gungar lätt fram och tillbaka och nynnar för sig själv.

– Jag hade ett schema för vilka författare jag ville lyssna på, men det har spruckit helt. Jag hinner inte tänka, säger hon.

Det är Emmy Bengtssons första bokmässa och den är både ”fantastiskt rolig” och en utmaning. Hon läser andra året på bibliotekshögskolan i Borås och drömmer om att arbeta med barn i framtiden. Förhoppningsvis kan hennes diagnos vara ett plus på hennes cv.

– Framför allt vet jag hur barn med autism ska behandlas. Det är viktigt med kunskap hos omgivningen och skolpersonalen, säger hon.

När hon själv fick sin diagnos var det en lättnad. Äntligen fick hon en förklaring till varför hon var som hon var. Det fanns ett skäl till att hon upplevde tillvaron som komplicerad. Att hon hade svårt med det sociala samspelet och att det alltid har varit jobbigt att göra flera saker samtidigt.

Till och med hennes känslighet för ljud och dofter finns med i diagnoskriterierna för autism.

– Jag klarar inte av att folk äter frukt intill mig, eller att de blandar saker i maten. Till exempel lägger ananas i en sallad, säger hon.

Tack vare sin diagnos har Emmy fått insikt om varför vissa situationer uppstod när hon var barn. Hon minns hur lätt hon kunde bli överstimulerad under lektioner eller skolutflykter. Hennes försvarsmekanism var vanligtvis att stänga av. Hon la sig i en hög på golvet och vägrade svara på tilltal.

– Jag önskar att någon hade sett hur jag kämpade. Det hade troligen räckt om jag hade fått en paus en stund. Att jag hade fått lämna klassrummet i några minuter, säger hon.

Emmys situation komplicerades när hon som 16-åring fick en cancerdiagnos. Under behandlingen var hon borta från skolan i flera månader. Det hela slutade med att hon avslutade gymnasiet utan betyg. Då var Emmy djupt deprimerad.

– De första två åren efter skolan tillbringade jag, i princip, i sängen hemma hos mina föräldrar, berättar hon.

Det var först när Emmy fick kontakt med en psykolog i Stockholm som hon fick adekvat hjälp. Då arbetstränade hon på Täby huvudbibliotek och började dessutom att gå i regelbundna samtal. Det var också där misstanken väcktes att Emmy kunde ha en neuropsykiatrisk störning och hon fick genomgå en utredning.

– När jag fick diagnosen autism kom det som en fullständig överraskning. Min bild av någon med autism har alltid varit en tioårig kille som är duktig på matte, säger hon.

Själv var hon 27 år och värdelös på räkning. Den första tiden hade hon oerhört svårt att acceptera resultatet av utredningen.

– Det tog ett bra tag innan jag kunde förlika mig med min diagnos. Jag började leta information och läste allt jag kom över, berättar hon.

De nya kunskaperna slog hål på alla fördomar och ju mer Emmy lärde sig om autism, desto mer kunde hon känna igen i sig själv. Plötsligt satt hon med svaren på en rad frågor.

– Jag var inte dum i huvudet, som jag hade misstänkt ibland. Jag klarar allting lika bra som någon annan, bortsett från att jag behöver ett visst stöd i skolarbetet till exempel, säger hon.

Numera struntar Emmy i att folk tycker att hon är konstig. Hon har autism, de får stå ut. Dessutom dras hon gärna till likasinnade.

– Jag har svårt att jämföra mig med andra, men jag skulle nog säga att alla mina kompisar är lätt speciella, säger hon.

Samtidigt som bokmässan pågår i Göteborg är klimataktivisten Greta Thunbergs tal i FN på allas läppar. Knappast någon har missat tonåringens ilska mot världens ledare som samlats i New York. Greta Thunberg är också öppen med sin diagnos inom autismspektrat.

Kan du känna igen dig i henne?

– Ja, i hennes aggressiva ilska mot politiker. Om hon hade funnits som förebild när jag fick min diagnos hade jag haft lättare att erkänna den för mig själv. Hon motsvarar ju inte heller den gängse bilden av autism, säger Emmy.

”

Jag önskar att någon hade sett hur jag kämpade. Det hade troligen räckt om jag hade fått en paus en stund. Att jag hade fått lämna klassrummet i några minuter.