Roger Wiklund: Tillbaka i nutid märker jag att jag har blivit Eva

Smaka lite av allt, säger jag till den lilla flickstackarn. Samtidigt som jag uttalar orden får jag en flashback till 1982. Jag är åtta år och sitter i skolmatsalen på Hjortsbergsskolan. Alla andra i min klass har fått gå ut på rast men jag sitter kvar. Framför mig ligger en leverbiff, en potatis som har en stor svart kladdig leverdel i sig, lite brunsås, råkost och lingon.

Bossen i matsalen heter Eva och hon är benhård. Alla kidsen är livrädda för henne. Hon tvingar en att smaka på allt och det räcker inte med små mustuggor, rejäla bitar skall det vara. Annars får man inte lämna matsalen. Men min inställning är klar, jag tänker fasen inte ”smaka på allt”. Förra gången de tvingade i mig en leverbiff gick jag omkring med spykänslor i flera dagar.

Paniken börjar sprida sig då även de andra klasserna som kom efter oss börjar bli färdiga. Eva kastar blickar åt mig med jämna mellanrum, hon har sett att jag sitter kvar. Shit…jag sitter och petar förstrött i den svarta potatisen och känner hur ögonen börjar tåras.

I min stilla panik märker jag att potatisen nu förvandlats till en sörja och att den börjat blanda upp sig med brunsåsen. Mitt fokus återvänder och jag inser att jag har en plan ur det här helvetet.

Det är en riskfylld plan, aldrig tidigare beprövad. Samtidigt är det min enda chans. Så gott det går finhackar jag lite råkost och blandar ned i sörjan tills den får perfekt konsistens. Jag försöker att se helt oberörd ut när jag smetar på min röra på leverbiffen och när det är gjort ser jag mig försiktigt omkring. Eva går emellanåt ut i köket och brukar då stanna där i ca 20 sekunder innan hon kommer ut igen. Jag måste tajma det här perfekt.

I samma sekund som Eva slänger upp svängdörren in till köket greppar jag tag i leverbiffen, för den under bordet och pressar den upp mot bordets undersida. Jag håller fast den i kanske tio sekunder och samtidigt som Eva kommer ut släpper jag taget om den. Snabbt slevar jag i mig återstoden av råkosten och lingonen och reser mig från bordet.

Med snabbhet som en hotad kungskobra förflyttar sig Eva genom hela rummet och står plötsligt bredvid mig. Hon ser sig om med en flackande, lite förvirrad blick och förstår inte riktigt vad hon ser. Hon drar till och med ut två stolar för att se att jag inte lagt någon mat där och sedan nickar hon tyst, men ytterst motvilligt, på ett sätt som godkänner att jag får gå iväg med min bricka.

Hela vägen till hallen mot klassrummet är mina sinnen på helspänn, har jag väl kommit ut från matsalen borde de få svårt att knyta mig till brottet. För första och kanske enda gången i mitt liv försöker jag vara lite religiös när jag ber om att det inte skall höras en plaskig duns av en leverbiff som till sist ger upp för tyngdlagens kraft.

Planen fungerade och upprepades mycket effektivt genom hela låg- och mellanstadiet när det var dags för leverbiff. Då jag aldrig blev avslöjad är det fasen inte omöjligt att de fortfarande sitter kvar där under borden.

Tillbaka i nutid märker jag att jag har blivit Eva. Jag ger mig inte, det skall smakas på allt.

De får komma på sina egna knep, men när jag skriver det här gör jag en mental notering att kolla hur det ser ut under köksbordet när jag kommer hem.

Ha en underbar jul och se till att ha reflexer på er!

” Hela vägen till hallen mot klassrummet är mina sinnen på helspänn, har jag väl kommit ut från matsalen borde de få svårt att knyta mig till brottet.