Per Kågström: Starka bilder från de tre historiska rånen i Ullared

Det har kallat för ”ett av världens mest spektakulära rån” – men egentligen var det tre rån. På en och samma dag. Det var för nästan 27 år sedan, den 29 december 1992 som en Dodge Van körde in i Ullared. En maskerad man stack upp huvudet ur ett uppskuret hål i biltaket med ett automatvapen i handen. Han hade, till synes, hela samhället under kontroll medan hans kompisar rånade tre banker. Det sammanlagda bytet blev två miljoner.

Vi kunde se Ullaredsrånen på söndagen i SVT1, i avsnitt fyra av ”Militärligan” (hela serien ligger på SVT Play).

Där finns många otäcka berättelser om maskerade rånare som skjuter skarpt och leker med sina vapen inne på bank- och postkontor.

De ville väl visa att det är de ”som har kommandot”, säger en polis – och nog hade brutaliteten effekt. Många rånoffer har efter ligans attacker vittnat om livslånga trauman.

”Maskeradligan” är en av många serier om verkliga brott, där riktiga människor skrämts, skadats och dödats. Vi kan höra om dem i radiodokumentärer och poddar, läsa i böcker och tidningar och se dem film och i teve.

På sistone har ”true crime” – som det kallas – vållat våldsamma debatter. Mord spelas upp som om det vore en fiktiv thriller, med matchande thrillermusik, men det är ju ingen lek. Det

” Post- och bankanställda får gott om tid på sig att berätta om ögonblicken som har förändrat deras liv.

är faktiskt riktiga män och kvinnor som har drabbats, liksom alla deras anhöriga och vänner.

De sistnämnda har även råkat illa ut i efterhand när brotten behandlats i medier. Det gäller bland annat ”Rättegångspodden” som tagit upp fall utan att tillfråga, eller ens infomera anhöriga. De har i stället ofrivilligt fått medverka i programmen, till exempel i klipp från rättegångar, ibland gråtande.

Vissa av de fasansfulla berättelserna har även ”hettats upp” med stråkmusik och ljudeffekter.

Visst är det vidrigt men jag får samtidigt erkänna att jag kastar sten i glashus, så att skärvorna yr i luften.

Jag föredrar realism framför fantasi när det gäller brott, hellre true crime än en påhittad thriller där vi får en komplett förklaring på varför de fiktiva bovarna gör som de gör. De verkliga förövararna i true crime förblir ofta mysterium, och är mer fascinerande.

Därför följer jag ”Militärligan”, en serie där de ansvariga (producent: Richard Slätt) även verkar ha haft ett bra samarbete med offren för ligans framfart. Jag kan förstås ha fel, men så känns det i alla fall. Post- och bankanställda får gott om tid på sig att berätta om ögonblicken som har förändrat deras liv.

Jag blir speciellt tagen av den bankanställda Anette Bengtssons berättelse från Ullaredsrånen. Hon lade efter stor tvekan ner en färgampull bland sedlarna i en rånares väska, och när detta upptäcktes blev han rasande.

Rånaren återvände till banken och skrek, och verkade vara beredd att döda. Men så blev det inte och ungefär ett år senare åkte Militärligan fast.

Detta vet jag redan, jag har facit men följer ändå tv-serien till slut (två avsnitt kvar). Vi lär dock inte få allting förklarat, det handlar ju om människor – och därmed eviga mysterier.