Elisabeth Skog: Tre skimrande snöstjärnor av Olga Tokarczuk
När 2018 och 2019 års Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs var kulturjournalisten Ida Ölmedal mycket snabb med analysen av hur allt skulle komma att utvecklas ”ett kvinnligt författarskap hamnar i skuggan av debatten kring ännu en kontroversiell man.” Det är sorgligt att konstatera precis hur rätt hon fick. Därför, gott folk, vill jag slå ett slag för Olga Tokarczuk, titta närmare på några favoritnoveller. Hålla upp dem som skimrande snöstjärnor i denna mörka tid.
Professor Andrews i Warszawa handlar om en brittisk psykologiprofessor som bjudits in till den polska huvudstaden för att föreläsa. Allt utspelar sig under den oroliga tiden runt 1981. Efter välkomstmiddagen blir Andrews inkvarterad i en lägenhet, han ska vila lite för att sedan bli hämtad till det fortsatta programmet. Vad som sedan händer är att just ingenting av det planerade inträffar. Ingen dyker upp, telefonen är död och professorn kan ingen polska.
Han ger sig ut på en hjälplös, kafkaliknande tur i staden där han snabbt inser att något allvarligt hänt. En extra krydda till anrättningen är att han är både dryg och fördomsfull och det visar sig att hans prisbelönta psykologiska teorier inte hjälper honom ett dugg i den uppkomna situationen. Olga Tokarzcuk är utbildad psykolog så hon vet säkert vad hon talar om.
”
Tokarczuk gestaltar väldigt väl skeendet och de olika personligheterna. Med träffsäkra iakttagelser och ett originellt bildspråk förmedlar hon stämningar
I novellen Skotsk månad har en polsk författare, för att få lugn och skrivro, tillfälligt blivit inneboende hos en äldre kvinna i Skottland. Skillnaderna mellan länderna beskrivs väldigt fyndigt. Polen som ett land i otålig förändring, Storbritanniens förtjusning över konstanta tillstånd. ”Allting hände i tur och ordning. Det fanns alltid socker i sockerskålen, aldrig problem med kullvälta vinglas. Varje timme var lika lång.” Synen på den förment trista värdinnan ändras efter hand. Novellen tar nya stigar; ett dockhus minner om barndomen och hon får syn på flickan hon en gång var i Polen, bland ”ändlösa slätter och trasiga tennsoldater.”
Allra helst återvänder jag till Ariadne på Naxos. Huvudpersonen bor i ett hyreshus och är hemma på dagarna med sina små tvillingsöner. Man ser allting framför sig, likadana lägenheter ovanpå varandra, grått väder och livet med småbarn som på samma gång kan vara bundet och pockande men också plötsligt bjuda på avgränsade frizoner. Pojkarna sover eller leker för sig själva en stund. I våningen under bor en operasångerska som övar hemma på dagarna. Vår huvudperson blir alltmer fascinerad av rösten och musiken. ”Hon brukade vika undan mattan och lägga sig ner med örat mot golvet.” Så småningom blir grannarna bekanta och börjar umgås. Tokarczuk gestaltar väldigt väl skeendet och de olika personligheterna. Med träffsäkra iakttagelser och ett originellt bildspråk förmedlar hon stämningar och känslor, både på och mellan raderna så sinnrikt att jag blir alldeles lycklig.
I sin Nobelföreläsning skriver Tokarczuk om en spontan och osjälvisk känslighet som vidlåder författarskapet. ” ... en djup omsorg om vår nästa, om dennes bräcklighet, unika väsen, utsatthet för lidande och tidens åverkan.” Hon menar att litteraturen är ett underbart verktyg, ja rentav ”den mest raffinerade formen för mänsklig kommunikation”.