Håkan Bergström: Vad en elektrisk ål kan ställa till med

När jag en gång i världen började skriva kåserier och krönikor i en dagstidning så var det ännu tidigt 1980-tal, med en rätt tilltalande konjunktur för pressen. Jag tillhörde en av de mindre rika storstadstidningarna, men arbetsgivaren hade ändå råd att bjuda oss kåsörer på en påkostad middag i festvåningen högst upp i det höga tidningshuset.

Där nedanför glittrade Riddarfjärden i försommarkvällens skymning, en inbjudande syn.

Chefen över oss kåsörer höll ett litet tal, där han förklarade sitt missnöje med oss alla, eftersom vi på intet sätt hade motsvarat hans förväntningar när han något år tidigare tagit uppdraget.

Han hade trott att han skulle få tampas med en hop bohemer, oborstade humorister som inte passade tider och som lämnade sina försenade manus på kladdiga papper, samtidigt som de krävde förskott när pengarna tagit slut i ett ansvarslöst leverne.

– Men ni är ju inte sådana, istället punktliga och arbetsamma, med manus i rätt tid och inte det minsta stökiga. Jag är besviken, sa chefen.

”

Jag kan så här i sista stund berätta att jag en gång fick sparken som kåsör.

Ja, så var det nog. Jag tror inte att någon ens blev full på festen, men jag och en kvinnlig kollega gjorde i alla fall ett ärligt försök i en efterfest på en nattöppen krog, innan vi tog taxin hem. Vi skulle till samma område i stan och som rättskaffens jämställda medborgare delade vi på taxinotan, och tackade varandra för en trevlig kväll. Mer var det inte med det.

Numera lämnar jag mitt alster varannan onsdagsmorgon före klockan 8 för publicering här i tidningen dagen efter. Därför ställer jag i regel mobilklockan på 5 just den morgonen, för att komma upp och i lugn och ro slutföra den text som jag kvällen innan har tänkt ut innehållet till.

Inget är så nyttigt för kreativiteten som ett klockslag att hålla.

Om man sedan inte tar pensionen som skäl för att sluta skriva kåserier, så finns det väl risk för att man blir kvar tills någon ansvarig harklar sig och förklarar att kåsören inte längre är önskvärd.

Jag kan så här i sista stund berätta att jag en gång fick sparken som kåsör.

Jag hade av dunkel anledning och stor tillfällighet skaffat mig ett ganska lönande extraknäck som kåsör i branschtidningen Elinstallatören, där man bara ställde ett enda krav: kåserierna skulle på något sätt anknyta till tidningens ämne, el eller elbranschen.

Hur fantasifull man än är om proppar som gått och elavbrottens följder, så är ämnet inte outsinligt.

Så när jag slutligen skrev ett krystat kåseri om Electrophorus electricus, den fiskart som på svenska kallas elektrisk ål eller darrål, så blev jag uppringd av redaktören: ”Jag tror att det är dags för dig att sluta.”

Jag höll med.

Och vad jag just nu, denna dag, vill säga med den här texten är något liknande: Det är dags för mig att sluta. Om någon vecka pensionerar jag mig, så detta är mitt sista kåseri. Hejdå! till årets friidrottare i världen.

För 49 år sedan, 1970, föddes den amerikanska skådespelaren Jennifer Connelly. I tidiga tonåren medverkade hon i ”Once upon a time in America” (1984) och fick därefter flera gånger spela behagfulla unga kvinnor. En mer dramatisk gestaltning gjorde Connelly i ”A beautiful mind” (2001), som ledde till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. År 2019 medverkade hon i ”Alita: Battle angel”.