Anita Nyman: Många med gamla anhöriga sitter i en rävsax
Det lär pågå någon slags hyllningskampanj för vårdanställda, som går ut på att folk varje kväll klockan åtta ställer sig på balkongen och applåderar. Jag tror det är ett storstadsfenomen, på min villagata är det i alla fall ingen som går ut och klappar i händerna. Det skulle se fånigt ut och jag är rädd att man skulle bli betraktad som lite udda om man gjorde så. Hur som helst, kampanjen får mig att tänka på ett uttryck som en god vän från Tvååker brukar ta till vid lämpliga tillfällen:
”Ta du det tacket och ge till katten, så får vi se hur gammal den blir!”
Alltså, med lite fler ord: vad vårdpersonalen mest behöver är kanske inte applåder och gratis kaffe på Mcdonald’s under pågående kris, utan bättre villkor när den är över. Och beslutsfattare som ser till att det finns skyddsutrustning som kan tas fram nästa gång den behövs, istället för att elda upp lagren.
Hur man löser denna uppgift kan ju variera. I denna märkliga tid har Region Stockholm startat en fond där folk kan donera pengar för bland annat ”inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel”.
Ehhh, kan ingen vara snäll och förklara för dem det där fiffiga systemet som vi brukar kalla ”skatt”?
”
Men när man helst inte ska hälsa på sin gamla pappa, hur gör man då när han behöver ett handtag?
Jaja, det är lätt för en kåsör att göra sig lustig, det kanske är svårare att styra en region. Särskilt om man råkar ha byggt världens dyraste sjukhus också…
Men inte bara sjukvårdspersonalen står i fokus. Det pratas också mycket om kulturarbetare utan gig, företagare på ruinens brant och permitterade anställda. Några som jag däremot inte har hört nämnas i debatten är de med gamla anhöriga utan hemtjänst. Många som har kommit upp i åren klarar sig bra tack vare att barn eller andra hjälper till då och då, och det kanske är bättre än att låta 118 olika personer i hemtjänsten komma på besök.
Men när man helst inte ska hälsa på sin gamla pappa, hur gör man då när han behöver ett handtag?
Nu när regeringen trollar fram så mycket pengar för permitteringar, hyresrabatter och generösare a-kassa, så kunde den kanske förbarma sig lite över folk i den här rävsaxen?
Varför inte låta dem stanna hemma från jobbet med typ sjukpenning så att de slipper dra hem smitta till sköra anhöriga? Se där, ett förslag som jag bjuder regeringen på alldeles gratis.
Under brinnande pandemi har jag nämligen som så många andra plötsligt blivit nationalekonom. Hur arbetsplatserna ska klara sig utan de här personerna överlåter jag åt någon annan att räkna ut. Ni kan inte begära för mycket av mig, jag är ju helt nyutexaminerad…
Men allvarligt talat – mitt i alltihop känns det ibland som att vi faktiskt glömmer dem som allt egentligen handlar om, de som blir allvarligt sjuka och dör. Det är nog ingen tröst för hans familj, men kanske har Adam Alsing som miste livet i förra veckan räddat många andra. För de som fortfarande inte hade fattat allvaret i covid–19 gör det nog nu.
Ett bekant namn och ansikte på en person säger mer än all statistik vi matas med, där slocknade människoliv reduceras till ”fall” i stapeldiagrammen.