Cornelia Bernhardt oroar sig för ekonomin
Cornelia Bernhardt som nyligen fyllt 30 har lämnat en svår tid bakom sig och tyckte hon började få lite ordning. Men så kom coronan. – Nu är det bara en lång lång väntan.
Livets gång: Cornelia Bernhardt i Skrea är en av alla dem som är beroende av extrajobb...och så kom coronan. ”Jag vet inte hur det kommer att gå, om jag kommer att ha råd med hyran om några månader? säger hon.
För ett år sedan kunde Cornelia flytta in i en egen lägenhet med sin dotter, sedan fick hon en fast deltidsanställning på Gekås Camping som hon kompletterade med extratimmar för att höja inkomsten.
– Det var bra, fast jag vill förstås helst skaffa mig en utbildning och få ett arbete som är närmare hemmet och bättre betalt förstås, säger hon där vi sitter på hennes balkong.
Cornelia är en person som har lätt för att le. Hon berättar att hon haft några svåra år men att hon samtidigt är stolt över att hon lyckades ta sig ur en destruktiv relation strax efter sin dotters födelse.
– Som barn hade jag det jättebra. Jag är uppvuxen på en gård på landet och var en riktig hästtjej. Mamma red så jag började tidigt, redan när jag var tre år. Jag gillade skolan fram till nian. Jag gillade att rita kläder så jag gick designoch modeprogrammet på gymnasiet. Första året var jättebra, men så fick vi en ny lärare som inte lärde oss det hon skulle.
Under gymnasiet träffade Cornelia sin dotters pappa. Hon flyttade ihop med honom och försörjde sig på olika timvikariat.
Hon ville inte fortsätta plugga direkt efter studenten, och när hon var 23 fick hon en dotter.
– Så något gott förde förhållandet som var destruktivt med sig. Jag är jätteglad över henne, hennes födelse gav mig styrkan. 2014 separerade jag och pappan. Det var en jättetuff tid, vi flyttade hem till mina föräldrars gård.
Efter mammaledigheten och en timanställning påbörjade Cornelia en kompositteknikerutbildning.
–Jag är väldigt händig, men jag vet inte riktig varför jag sökte just den utbildningen, säger hon och skrattar lite generat. Jag tyckte väl att det verkade bra.
Men hon kunde efter ett halvår konstatera att kompositteknik inte var hennes grej, hoppade av, hade lite timanställningar och började sedan läsa till förskollärare.
På sommaren, mellan andra och tredje terminen råkade hennes mamma ut för en allvarlig hästolycka.
– Mamma trillade av hästen och slog i huvudet. Hon låg på intensiven i Lund i 13 dagar. Jag fick en chock. Jag hjälpte pappa med gården och tog hand om djuren tills mamma var på fötterna igen. När skolan började var jag ofokuserad, men bet ihop. Det gick inte. Kunde inte tänka. Till slut hoppade jag av. Det var för två år sedan. Min mamma är bättre nu.
Cornelia har fortsatt med timanställningar, som många i hennes generation tvingas göra.
För ett år sedan flyttade hon från föräldragården till en egen lägenhet och första januari i år fick hon en fast 54-procentig deltidstjänst på Gekås camping.
– Det är skönt med en fast anställning, men jag kan inte klara mig på den lönen så jag arbeta extratimmar på campingen så mycket det går och arbetar extra på Återvinningsstationen i Falkenberg och Boleva. Förra året hade jag sex olika jobb. Jag måste ha bil för att komma till jobben, och för att lämna och hämta min dotter på hennes skolan och fritids. Nu är jag permitterad från Gekås och vet inte hur det blir med jobbet i fortsättningen och de andra timanställningarna. Jag får ingen permitteringslön för de extra passen på campingen utan bara för den 54-procentiga tjänsten. Det drabbar mer än man tror.
Corneila, som har lätt för att le, är inte rädd för att få covid-19 och är inte heller så orolig för sin dotters skull.
I det lugna lantliga Skrea känns coronan avlägsen. Men hon vill att det hela snart ska vara över.
– Jag är lite orolig för farmor, morfar och mormor. Jag pratar med dem i telefon. För min del är jag mest orolig för ekonomin. Jag vet inte hur det kommer att gå, om jag kommer att ha råd med hyran om några månader? Jag hoppas att det snart är över helst redan i morgon, eller kanske till och med i dag, säger hon och skrattar.