Södermalmskillen Petter känner sig hemma på västkusten

Petter må vara uppvuxen på Södermalm. Men det är i Göteborg han spelat in sin nya platta och det var också här han nådde karriärens botten. Och det är till västkusten, Koster, han åker för att släppa ned axlarna och stoppa tiden.

Petter har tillbringat mycket tid i Göteborg under vårvintern. Närmare bestämt i producenten Mattias Glavås studio i Kungssten. Vi kommer dit på skottdagen, den 29 februari. Det är kylslaget men inte riktigt vinterkallt ute. Senare på kvällen ska Petter göra den andra av två självbiografiska föreställningar på Storan. Coronan är redan nu ett givet samtalsämne, men när vi träffas är det fortfarande självklart att ta i hand och ingen anar egentligen vad som komma skall.

Petter, i grovt stickad tröja, är på fint humör och bjuder på svart kaffe. Mattias Glavå drar sig undan i de inre regionerna av sin studio.

– Mattias är traditionalist. Han jobbar med rullbandare, alla instrument som finns här och förstås alla musiker som kommer och spelar. Det är en studio som de såg ut förr och jag trivs jättebra, konstaterar Petter.

– Jag har hållit på med min musik i mer än tjugo år men har alltid haft det här som ett drömprojekt. Det har funnits ett slags hiphop-formula som jag följt, så det här är en av de mest fria saker jag fått göra.

I förstone kan Petter framstå som en stark individualist. Det är hans namn på skivomslagen, han har byggt sin karriär från dag ett. Han är dessutom entreprenör inom flera olika områden och utmanar sig själv fysiskt i löpspåret, i vattnet och i skidbacken.

Jag skriver inte ned så många detaljerade frågor innan jag träffar den jag ska intervjua. Jag läser på förstås, och sedan tar jag med mig några saker jag verkligen undrar över. När det gäller Petter vill jag veta hur han ser just på det individualistiska i att vara artist, affärsman och atlet i relation till det kollektiva arbetet det är att göra en skiva. Inte minst den nya, som är full av gäster.

– Samtliga mina skivor har varit kollektiva. Det har handlat om att jag varit nyfiken på och beundrat de människor jag jobbat med. Att samarbeta med andra lyfter allting. Som när jag och Joel Alme skriver om ”Barnängens ängar”, där jag växte upp. Och så kommer han med sitt perspektiv som är uppvuxen i Majorna. Det gör mig bättre, musiken bättre, konstaterar Petter.

Träningen beskriver han först som en fyrtioårskris, men tar snabbt tillbaka det. Det är nog egentligen ingen kris. Snarare ytterligare ett projekt som han gett sig själv.

– När jag springer lopp skiter jag fullständigt i om folk springer förbi mig. Jag är där för att göra det så bra som jag kan, efter mina förutsättningar.

– När jag sprang ö till ö-loppet med Therese Alshammar var min största utmaning att bryta av hennes tävlingshorn. Jag förklarade att vi skulle få en fin dag i skärgården, men att hon inte skulle stå på pallen. När hon accepterat det tyckte hon det var ganska skönt, berättar Petter.

Det kan dock vara värt att flika in att swimrum-loppet mellan Sandhamn och Utö är 75 kilometer långt och tar deltagarna mellan och över totalt 24 öar i Stockholms skärgård. CNN har rankat tävlingen som en av de tuffaste uthållighetstävlingarna i världen. En enorm utmaning för de allra flesta.

Så när Petter säger att han tänker likadant i musiken som i loppen betyder det rimligen att även om han inte måste vinna är han beredd att pressa sig hårt för att fajtas med de bästa.

– Jag har ett slags manisk grej att jag måste slutföra saker. Därför tror jag att musiken passar mig, det är projekt som ska genomföras, säger han.

Det där med att inte ge upp utan att bara fortsätta nöta lärde han sig delvis en kväll just på Storan i Göteborg. För femton är sedan, när karriären var nere i källaren.

– Det där giget kommer jag ihåg så väl. Det var i samma veva som vi spelade för en handfull människor på en pizzeria i Lerum. På Storan var det tolv personer varav en var recensent från GP. Jag tror vi fick fyra fyrar, minns Petter.

Jag frågar honom hur han mådde efter spelningen.

– Jag mådde jättebra. Jag fick bekräftat att jag gjorde rätt som gav allt. Det är klyschigt att säga att motgångar formar en, men så är det verkligen.

Så här i efterhand beskriver Petter 2005 som ett år som rent karriärmässigt handlade om överlevnad.

– Jag tänkte flera gånger att det var dags att kasta in handduken. Men jag hade ingenting annat att göra. Numera är jag alltid ödmjuk inför att det alls är folk i lokalen. Jag smygkollar alltid att det faktiskt är någon där.

Han medger, efter ett ögonblicks tvekan som jag tolkar som att han längtar efter sin familj, att han är på ett bra ställe i livet. Han beskriver sig som en arbetsråtta och berättar om Erik Sollenberg, tidigare vd för reklambyrån Forsman & Bodenfors. Kallar honom sin mentor, men ändrar till ”en vän från somrarna på Koster”.

– Han sade till mig en gång att ”jag känner inte någon som är så plikttrogen i sitt yrke som du är”.

Så var tar då Petter vägen för att släppa ned axlarna och bara vara? Jo, just till Koster. Han har tre fasta punkter. Koster är där han verkligen kan ankra. Inte sällan tillsammans med sin äldste vän Kristian som också tar plats i nyutkomna boken ”Min plats på jorden”.

– Stockholm är nödvändigt eftersom jag har min äldste son och jobb där. Åre är familjebasen och Koster är platsen jag vill vara mest på, om jag kan. Koster är en utopi för mig. Det är som att tiden stannar.

– Vi reste aldrig utomlands när jag var barn. Så var det väl för många om man är född i början av 70-talet. Jag flög första gången när jag var sjutton. Vi åkte till Koster för det var där släkten hade ett sommarställe.

Vad händer med dig när du kommer dit i dag, som vuxen?

– Jag blir lycklig när jag sätter mig på den där färjan. Beställer in en Carlsberg Hof och bara släpper allt. Prestationen försvinner helt och hållet, jag har inte ens med mig musiken i huvudet ut dit.

Men än så länge tar Petter alltid färjan tillbaka. Han behöver upp igen. Upp på hästen, in i studion. Han beskriver varje ny platta som en ny bergstopp som ska bestigas.

Finns det ett oändligt antal bergstoppar?

– Jag tror att så länge det genuina drivet finns där, alltså ett driv som bygger på lust och glädje, kommer jag hitta topparna. Sedan ska du veta att jag ofta famlar i mörkret. Det är då människorna jag jobbar med, som jag litar på, blir som viktigast. Jag har aldrig gjort det här ensam. Det hade inte gått.

”

Jag tänkte flera gånger att det var dags att kasta in handduken. Men jag hade ingenting annat att göra.