Julia Charlesson vill att de anhöriga blir sedda
– Vem som helst kan vara anhörigvårdare. Sverige har 1,3 miljoner, det är makar, föräldrar, barn, syskon, grannar och vänner...de flesta är kvinnor i yrkesverksam ålder.
Julia Charlesson, 40, tar sin nya uppgift på allvar. För henne är det djupt allvar, på riktigt. Hon är nybliven kanslichef på Anhörigas Riksförbund, placerad på huvudkontoret en våning upp i ett industriområdet nära Varbergs centrum. Bara några kilometer från där hon bor.
Det är ljusa lokaler och hon håller på att organisera upp. Coronakrisen har ökar trycket på förbundet och dess Anhöriglinjen.
– Det gäller verkligen att se de anhöriga, som själva får ta mycket stryk. Det måste gå att förvärvsarbeta när man har ett anhörigskap. Och i grunden ska anhörigskap vara något positivt, de flesta vill vara delaktiga och hjälpa. Det handlar om medmänsklighet.
Hon håller upp en broschyr som berättar att 140 000 tvingas gå ner i arbetstid eller säga upp sig varje år för att orka klara vardagen. Så tycker hon att det inte ska vara. Hon har inga problem med att ställa sig bakom förbundets krav. Tvärtom.
Hon tycker att det känns meningsfullt, engagerande och kul att jobba för något hon tycker är viktigt:
– Jag har alltid varit samhällsintresserad, men förstod inte hur jag skulle använda det rätt från början. Jag läste till journalist, praktiserade men erbjöds sedan jobb på Studieförbundet Vuxenskolan, där fick jag ansvaret för verksamheten för människor i behov av särskilt stöd. Då hade jag bland annat kontakt med Anhörigas Riksförbund. För sex år sedan började jag läsa till socionom, när jag var klar arbetade jag inom socialtjänsten.
Men Julia saknade att arbeta med civilsamhället, de frivilliga, efter några år inom socialtjänsten sökte hon jobbet som kanslichef på Anhörigas Riksförbund.
– Det var fantastiskt lärorikt att arbeta inom socialtjänsten, men inget jag vill arbeta med ett helt liv. Jag är jätteödmjuk inför dem som väljer att arbeta kvar.
Det nya arbetet innebär, eller rättare sagt innebar, många resor till framför allt Stockholm. I coronatider sker de flesta möten numera digitalt.
– Den jag arbetar tätt med vår förbundsordförande Ann-marie Högberg som är i Stockholm, men det är många möten med olika beslutsfattare, kommuner och regioner, Röda Korset och Bris och många fler. Jag har tre små barn, men min make tar ett stort ansvar i hemmet. Fast som det blivit har jag nog aldrig varit hemma så mycket som nu, (skratt).
Julia menar att många uppfattar dem som vårdar en anhörig som en äldre hustru som vårdar sin sjuke make i hemmet, men i verkligheten är variationerna stora. Det är även syskon, barn, vänner och grannar som sluter upp och hjälper den som blir sjuk.
Gemensamt är dock att det mest är kvinnor som sköter det ideella omsorgsarbetet. Anhörigvård är i högsta grad en kvinnofråga.
Anhörigas Riksförbund kräver att omsorgsgivande alltid ska vara frivilligt. Att kommuner och regioner ska ta ansvar för vård och omsorg.
Förbundet konstaterar att det läggs ett allt större vårdoch omsorgsansvar på anhöriga, trots att lagen tydligt säger att anhörigas omsorg ska ske av fri vilja.
Under 2019 genomförde Anhörigas Riksförbund en kartläggning av kommunernas anhörigstöd.
Totalt 169 kommuner svarade, dock inte Falkenbergs eller Varbergs kommun. Resultatet visade på en anmärkningsvärd minskning av stöd till anhöriga i kommunerna jämfört med Socialstyrelsens resultat 2014.
– Just nu lyfter vi upp barn som anhöriga. Det finns många barn som tar ett stort ansvar för andra. Forskning visar att dessa barn inte ens blir sedda av skolans skolhälsovård. Det är ett hål i samhället. I stället kan det vara andra släktingar, vänner till familjen eller grannar som får steppa upp, och försöka stötta dessa barn i sitt anhörigskap.
Julia som hunnit se många baksidor i samhället, inom socialtjänsten arbetade hon bland annat med familjehemsplacering av barn, sätter stort värde på att hon och hennes familj har det bra.
– På fritiden föredrar jag att umgås med min familj
och med vänner. Eller läsa böcker och jag tar gärna en långpromenad.