Han vittnar om vanvård på fosterhem i Varberg
Varberg: 75-årige Claes Westergren var under sin uppväxt placerad på olika barn- och fosterhem. Nu är han involverad i en process där inblandade kommuner ska stämmas på miljonbelopp.
När vi träffas på advokatkontoret vid Hvidtfeldtsgatan i Göteborg i slutet av april har den 75-årige Claes Westergren sällskap av en väninna, hon är med som ett stöd, och sin advokat Monica Crusner.
Vi har träffats med anledning av en skrivelse som kom in till Varbergs kommun den 3 mars:
”Jag skriver till er i egenskap av ombud för Claes Westergren, med anledning av den vanvård, de övergrepp och den försummelse som han som barn blivit utsatt för under Varbergs kommuns tillsyn. |...] I samband med hans placering hos en fosterfamilj i Varbergs kommun, har han utsatts för grova sexuella övergrepp, grov misshandel med och utan tillhygge och kränkande särbehandling.
Han levde under inhumana förhållanden då han bland annat fick sova i ladugården bland djuren och fick äta den mat som var avsedd för dem. Förhållandena i fosterhemmet var sadistiska, tortyrliknande och klart olämpliga för ett barn i behov av samhällsvård”.
Claes Westergrens vandring genom barnavårdsinstitutionerna inleds 1954.
Då blir han nio år gammal placerad på Vidkärrs barnhem i Göteborg.
Bakgrunden är att hans mamma har dött några år tidigare. Nu har även pappan blivit sjuk och det blir honom övermäktigt att ha sina barn hemma.
Claes hamnar på Vidkärrs barnhem, en av Sveriges större institutioner i sitt slag med plats för 170 barn.
Vidkärrs barnhem kom senare att bli känt genom journalisten Thomas Kangers tv-dokumentär ”Stulen barndom”, som sändes i
SVT 2005. Dokumentären fick stort genomslag och anses ha bidragit starkt till den så statliga ”Vanvårdsutredningen” som initierades året därpå.
Claes Westergrens vistelse på Vidkärrs barnhem blir inte särskilt lång. 1956 blir han fosterhemsplacerad på en bondgård utanför Varberg. Claes Westergren beskriver situationen när han blev utvald av sina blivande fosterföräldrar så här:
– Alla som var över tio år, varje söndag var det uppställning på gården. Där stod vi alla pojkar med tandkort och läkarintyg i näven. Då kom bönderna som skulle ha fosterbarn. De gick och kände på en och sa: ”han ska vi ha”.
Den tillvaro som följde på gården utanför Varberg beskrivs av Claes Westergren som mardrömslik. Han fick bo bland djuren och äta av deras mat. Han förväntades arbeta hårt på gården och genomlevde en kärlekslös tillvaro.
Men en sak beskriver han som värre än allt annat:
– Det värsta är de sexuella övergreppen från bondmoran. Jag var alltså mellan nio och tio år. Jag var tvungen att slicka henne. Hon satte sig på mitt ansikte. Jag kan känna den doften än idag, jag kan drömma om det på natten. Jag gjorde detta var fjortonde dag. För gubben gick på lantmannaföreningen på möte, och då passade hon på. Då visste jag – då fick jag gömma mig. Men många gånger kunde jag inte göra det, då hittade hon mig, berättar Claes Westergren.
– Hon tvingade mig att se på när hon höll på med en galt. Det är så vidrigt att det inte är sant. Hon tvingade mig till så mycket...
Westergren beskriver hur han i brist på mänsklig samvaro knöt en allt närmare kontakt med djuren, framförallt gårdens tjur och två hästar.
– Jag minns alla vinternätterna. Det var så jädra kallt. Vart fanns det varmaste stället? Jo – i gödselstacken. Jag tog ett hästtäcke med mig och lade mig i gödselstacken. Jag ropade efter mamma och pappa. Det är så jävla hemskt..., förklarar han.
– Den enda tröst jag hade var djuren. De lyssnade på mig.
Under tiden på fosterhemmet gjorde Varbergs kommun aldrig några besök, enligt Westergren. Däremot ska Göteborgs kommun vid två tillfällen gjort föranmälda besök på gården.
– Det var föranmält 14 dagar i förväg. Då fick jag flytta in i huset plötsligt, jag fattade inte varför. Men det förstod jag ju sedan. Jag bodde ju i ladugården, jämte djuren, säger Claes Westergren.
Advokaten Monica Crusner menar att de föranmälda besöken från Göteborgs kommun är långtifrån tillräckliga.
– Här har man absolut inte utövat någon tillsyn. Hade det gått till på rätt sätt så hade det kommit en socialsekreterare eller tillsynsman dit och i enrum pratat med Claes. Claes hade ingen vuxen att prata med, han var utlämnad till att prata med djuren. Det är ett katastrofalt misslyckande. Claes borde ha fått en möjlighet att förmedla att det inte var bra. Det är det minsta man kan begära när man placerar ut ett barn.
Claes Westergren har aldrig i efterhand konfronterat fosterföräldrarna med sina upplevelser.
– De är döda för längesedan.
Du tog aldrig kontakt med dem innan de dog?
– Nej, av vilken anledning skulle jag göra det? Jag hade ett hat som inte var av denna värld.
Vad tror du anledningen var till att de ville ha fosterbarn?
– Arbetskraft.
Claes Westergren berättar att han till slut rymde från gården och kom tillbaka till Vidkärrs barnhem. Men där var det ingen som trodde honom:
– Jag fick höra att jag hade livlig fantasi. Att jag hade drömt det och så vidare, säger han.
Westergren hade ännu en lång tid framför sig i olika barn- och fosterhem.
Först vid 16–17 års ålder kom han ut i samhället och hamnade då i de raggarkretsar som höll till vid Kungstorget i Göteborg.
– Jag blev omhändertagen
av raggarna. Jag var inte någon innan jag kom till Kungstorget, och då var jag inte gammal. Jag tror att jag var 16–17 år. Jag blev en maskot. De frågade mig varje dag om jag hade fått mat och gav mig pengar till att äta. Plötsligt var jag någon. Jag hade aldrig varit någon förut. Det är en mentalitet inom raggarkulturen – folk bryr sig om varandra. Vilket samhället aldrig gjort mot mig någon gång, säger han.
Så småningom mötte han en socialarbetare som hjälpte honom till arbete och bostad. Westergren har sedan dess levt ett liv med arbete bland annat som mekaniker och åkare. Han har idag egna barn och barnbarn.
Claes Westergren deltog i den process som under andra halvan av 00-talet syftade till att ge upprättelse åt de barn- och fosterhemsplacerade barn som farit illa under perioden 1920–1980. Vid en sex timmar lång intervju inför ersättningsnämnden redogjorde han för sin bakgrund.
Han blev beviljad 250 000 kronor i ersättning.
I nämndens bedömning heter det att: ”Hans berättelse innehåller en detaljerad redogörelse för hur han under denna tid har utsatts för upprepade sexuella övergrepp, upprepad misshandel och annan kränkande behandling.
I ett av fosterhemmen var förhållandena närmast sadistiska och tortyrliknande. Nämnden finner vid en samlad bedömning att det kan antas att sökanden har utsatts för övergrepp och försummelser av allvarlig art. Sökanden har därför rätt till ersättning av staten”.
Men i backspegeln
ser Claes Westergren inte att den processen gav någon upprättelse.
Alla som var över tio år, varje söndag var det uppställning på gården. Där stod vi alla pojkar med tandkort och läkarintyg i näven. Då kom bönderna som skulle ha fosterbarn.” Claes Westergren