Björn Werner: Luuk och Hallberg lider av att inte ha den fjärde väggen

En av de grundläggande överenskommelserna mellan skådespelare och publik är att publiken ser dem, men att skådespelarna inte ser oss. En osynlig så kallad ”fjärde vägg” mellan åskådare och skådespelare, som tillfälligt försluter scenen i ett eget universum. Utan att acceptera den, läcker verkligheten in och förstör illusionen. Kvar blir bara en massa människor i lustiga kläder på scen som låtsas att de är några de inte är.

Vi brukar oftast prata om den fjärde väggen i teatern och filmen. Men under coronakrisen har det blivit tydligt hur viktig olika aspekter av den fjärde väggens illusion är för hela vår värld av underhållning.

Och hur många fler än bara skådespelare som blir lidande av att inte ha en publik som kapslar in dem i en trygg sfär av overklighet. Det är så många fler som spelar roller.

Medan få nya tv-serier eller filmer just nu kan spelas in och teatrar är stängda rullar publikunderhållningen på tv vidare. Utan publik. Det är obehagligt att se på. Som en känslomässig motsats till den ”kusliga dal” många känner att de befinner sig i när de ser en lite för människolik docka. Då uppstår olusten av det overkliga – men här är det i stället för verkligt.

Ta ”Luuk och Hallberg”, SVT:S flaggskeppsprogram som obönhörligen fortsätter att sändas. Den upplysta scenen blir i publikens frånvaro enorm och utlämnande. Veronica Maggio gör entré utan applåder.

Daniel Hallberg skämtar utan att någon skrattar. Till och med den spända tystnaden som borde vara där när Kristian Luuk ställer en personlig fråga saknas. Det är bara tyst.

” Avförtrollningen är ett faktum – kvar är bara 22 högavlönade killar som springer efter en boll på en väldigt stor gräsmatta.

Utan publikens blick slutar de att vara programledare och kändisar. De är helt vanliga, dödliga. Och ungefär lika tråkiga.

Att den fjärde väggen saknas märks också i ligafotbollen som börjat spricka upp lite varstans i världen, men för tomma läktare. I stället för att vara en episk sammandrabbning mellan proffsatleter, påhejade av tusen och åter tusen fans som andas, suckar, skriker och ropar varje gång en av vår tids halvgudar nuddar bollen: tystnad.

Men inte bara. Allt det du gärna slipper höra låter desto mer. Svordomar, flämtningar och ekot när bollen träffas extra hårt. Avförtrollningen är ett faktum – kvar är bara 22 högavlönade killar som springer efter en boll på en väldigt stor gräsmatta.

Fotbollsvärlden hatar det. Det är så oattraktivt att det är ”som att dansa med sin egen syster” som den spanska landslagskapten Luis Enrique sagt efter att ha tittat på Bundesliga. I ett desperat försök att råda bot på känslan av menlöshet har olika fotbollslag experimenterat med substitut för publik.

Vissa lag erbjuder fans möjligheten att köpa pappfigursversioner av sig själva att sätta på läktaren. I ett synnerligen freudianskt drag gick ett sydkoreanskt lag ännu längre – och ersatte publiken med sexdockor med peppande skyltar i händerna

Fotbollsspelarna träder alltså hellre in i en mardrömsvärld, påhejade av kartonger och sexdockor, än att möta det faktum att de är helt vanliga killar på en gräsmatta.

Ingen har frågat Luuk och Hallberg – men av paniken i deras ögon hade jag inte förvånats om de också hellre showade för en publik av uppblåsbara Barbaras.

Jag vet bara en sak, kära publik: jag är glad att ni fortsätter läsa mina krönikor i dessa tider. Vem skulle jag annars vara?