Vi kan inte sluta leva, för att inte att dö

Ett liv utan risker blir ju totalt meningslöst,” sa Ingmar Skoog, professor i psykiatri på tv häromveckan. Jag tänker plötsligt på det när jag står med en sopkvast vid vår bråddjupa damm i trädgården och försöker stoppa våra två igelkottar från att komma nära, sticka ner sin lilla nos, dricka där och riskera att trilla ner i dammen.

Jag står där tills morgonkaffet blir kallt.

Jag står där tills jag blir kall.

Jag står där över en halvtimme, tills jag inser att jag faktiskt inte kan stå där hela dygnet för att hindra två igelkottar, vars natur är att dricka vatten ur en damm, från att ja, liksom vara igelkottar. Jag ställer ifrån mig sopkvasten och ser istället på när en stickig liten krabat skickligt når vattnet, dricker länge och väl, och sen backar därifrån med samma precision som en stockholmare fickparkerar.

Ett liv utan risker, blir ju totalt meningslöst.

Det tänker jag också på nu när vi gör allt vi kan för att skydda våra äldre.

I dagens äldreomsorg är de äldre ibland så sjuka när de väl kommer till ett äldreboende, så att mellan 20-25 procent dör varje år. Corona eller inte.

För många på våra äldreboenden i Sverige, är det här sista våren, sista sommaren.

Sista chansen att kanske komma ut och lukta på syrenerna och känna hur själen fylls med syrendoft. Kanske sista chansen att få åka och lägga en blombukett på sin mans grav. De där liljekonvaljerna, som nån alltid fick.

Vi vet inte när det är dags att råka trilla ner i den där djupa dammen.

Vi vet bara att det är vår natur, att vilja gå ut i våren när det är maj. Vi vet bara att det är vår natur, som människor, varken vi är gamla eller unga, att hålla nån vi älskar och känner oss trygga med, i handen

Min Pappa älskar värme. Och han älskar nog nästan Sanna, som jobbar på hans äldreboende där han råkat hamna för han fick en skada som gjorde honom hjälpberoende.

Han kan inte ta sig ur sängen själv. Han kan inte gå själv än. Ibland kommer han inte ihåg vad statsministern heter. Det blir lätt så när man fått en svår hjärnskada, en skada som tog hela hans så nyss självständiga liv ifrån honom.

Men han vet så väl vad ett liv ska vara. Det ska vara ett liv, värt att leva.

När allt annat har tagits ifrån en. Vad är det då som gör livet värt att leva?

En timme i solen, på två meters håll med någon av sina döttrar. I ett soligt hörn där det är lä. Varannan dag.

”Det här är livet!” Säger Pappa och tar till och med av sig mössan när han lyfter upp ansiktet mot solen.

Han lyfter upp ansiktet mot solen och får den timme av liv han behöver för att livet ska vara värt att leva.

Jag funderar på om jag är en skamlös dotter, som låter min pappa komma ut och leva lite. Men så kommer jag fram till att med förbud, stängde vi in så många av våra sköraste med smittan så att på vissa boenden dog 30 procent. Med en timmes frihet, kan Pappa få den droppe av liv han behöver, för att överleva.

Jag kommer fram till att vi kan inte sluta leva, för att inte dö.

Ett liv helt utan risker, är meningslöst.

”

Jag funderar på om jag är en skamlös dotter, som låter min pappa komma ut och leva lite. Men så kommer jag fram till att vi kan inte sluta leva, för att inte dö.