Lätt att ilskna till i kampen om plats på vägarna
Det är upplagt för frustration när bilister och cyklister i Falkenberg och Varberg ska samsas på vägarna. Då är det lätt att ett cyklistlångfinger åker upp eller läglig vindrutespoling på bilen görs vid omkörning.
Det är aldrig ens fel att två träter heter det ju. Så är fallet i kampen om vägarna. Tutande bilister som stryker cyklister med centimeters avstånd vid omkörningar och cyklister som kommer på fel sida av en refug.
– Vi cykelklubbar i Varberg med omnejd har som vi upplever det ett bra förhållande med övriga trafikanter. För oss är det viktigt att utbilda våra cyklister och men bilförare har också ett ansvar, säger Jimmie Gull, ordförande i Roosters Club Varberg.
Christer Bartholdsson, till vardags polischef i Falkenberg, leder klubbens cykelsektion.
– Vi har successivt höjt vår nivå för att det inte ska bli några schismer. Vi har klubbkläder med vårt namn och sponsorer och då ska körningen också vara snygg och prydlig. Det vi ska göra är att underlätta för bilisterna att ta sig förbi. Jimmie Gull lägger till:
– Jag är säker på att cyklisterna sköter sig bra i allmänhet och att klubbarna i Varberg och Falkenberg har samma syn på hur träningen ska bedrivas.
De halländska vägarna passar bra att köra cykel på.
– Men vi väljer bort 153:an, 154:an och gamla E 6. Där är det för mycket trafik. Sedan försöker vi vara extra försiktiga på vägarna kring Åkulla där det finns dolda kurvor, säger Jimmie.
När större grupper ger sig ut på vägarna är det ofta så kallad tvåparskörning som gäller.
– Vi har en regel att aldrig vara fler än tio cyklister i en grupp. Då blir vårt ekipage inte så långt, kanske
tio meter, och lättare att ta sig förbi, säger Jimmie.
Det finns också möjligheten att gå ner på ett led.
– Men då blir ekipaget 25 meter i stället för tio och då blir omkörningarna längre och svårare, säger Jimmie.
Trafiklagen säger att den som kör om ska lämna ”ett betryggande avstånd” till den som körs förbi. De båda kan förstå bilisternas suckar.
– Är man på fel vägar i alla fall. Vi är som ett långsamt gående fordon, som en traktor. Och bakom den suckar man ju också. Men vi har fantastiska vägar i Halland. Det går att köra 10–12 mil ibland och bara se tre, fyra bilar, säger Jimmie.
Sedan finns de ju också något som heter cykelbanor.
– Jag tycker inte om att cykla på dem. Det är ett farligt ställe att vara på. Många går där med lurar i öronen och hör ingenting. För min del är vägen säkrare. Mitt skräckexempel är cykelbanan mellan Varberg och Träslövsläge. Många vet inte vilken sida de ska gå på, att man ska möta trafiken, säger Christer.
Lagen säger att alla cyklar ska ha ringklocka och reflexer. Även om det kan vara lite si och så med detta bland cyklisterna.
– Sedan ska det ju också enligt lag vara lyste med fast vitt och rött sken, trots att blinkande dioder faktiskt syns bättre, säger Christer.
Cykelklubbens regel på högst tio åkare i en klunga kan vara tuff att hålla i.
– Blir man 12–13 som ska åka är det en öm punkt för vissa. Några förstår bättre varför vi delar upp.
Sedan går det ju att köra grupperna med kanske 300 meters avstånd och byta i grupperna, säger Jimmie.
Som bilist gäller det att behandla en cykelklunga som just ett ekipage på vägen.
– Det är viktigt att man också tänker på att grupperna ofta kommer i hastigheter på över 30 kilometer i timmen, ibland 45–50 kilometer i timmen. Det är lätt att missbedöma farten. Farligast är bilarna ska köra ut på en väg där det kommer cyklister.