Därför skammar vi varandra i sociala medier
Retar du dig på att folk trängs på uteserveringar under corona? Eller att grannen är tjock eller inte sopsorterar? Ta en titt på din egen person. Din irritation över hur andra beter sig handlar i första hand om dig själv.
De flesta har sett dem. Bilderna på sociala medier med människor som njuter av solen på uteserveringar (trots corona). Eller smygfotografierna på 70-plussare som tar en promenad i skogen (trots corona).
Bilderna följs ofta av syrliga kommentar om hur andra människor inte kan bete sig.
Före coronapandemin var det annat som irriterade. Vi hängav oss åt flygskam, köttskam, flerbarnsskam… Ord som betecknade något slags avsaknad av moral hos andra människor.
Sen har vi fettskam, sockerskam och vitt-mjöl-skam som mer tycks handla om brist på karaktär hos de som pekas ut. För att inte tala om alla (andra) som bara är feta, lata och har dålig smak.
Vi tycks älska att skamma varandra.
– Vi lever i en väldigt individuell kultur där ansvaret för att lyckas ligger på oss själva. Men vi kan omöjligt leva upp till kraven på att vara perfekta inom alla områden. När vi ”skammar” andra kan vi bibehålla lite av vår självkänsla, förklarar Lotta Strömsten, universitetslektor vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet som bland annat forskat om skam.
Att känna skam över sitt eget beteende är en grundläggande känsla som slår till när vi beter oss på ett sätt som gör att vi riskerar att stötas ut ur gruppen. Skam har också varit en drivkraft genom evolutionen för alla generationer bakom oss. Att bli utesluten ur den mänskliga gemenskapen har varit förenat med livsfara.
– Skammen har varit otroligt betydelsefull för vår överlevnad. Men den har också en viktig funktion för att reglera hur vi förhåller oss till andra människor. Utan den skulle vi inte kunna fungera i grupp, säger Lotta Strömsten.
Genom att försöka få andra människor att skämmas för sitt beteende skjuter man ifrån sig en del av den egna skammen. Någon annan får bära hundhuvudet när perfektionen brister. För till syvende och sist handlar nästan allting bara om en själv, menar Lotta Strömsten.
– Skammen är som en het potatis. Kan vi lägga den i någon annans händer kan vi bibehålla en positiv bild av vilka vi själva är, säger hon.
Kanske finns det inte någon som vill umgås med mig en fredagskväll, men jag trängs i alla fall inte på en barservering mitt under pandemin. Och visst, det är möjligt att jag inte är vegetarian, men jag flyger åtminstone inte – så ofta.
– Att kritisera vad andra gör är ett sätt att distansera sig från sitt eget ansvar. Det finns alltid någon som är sämre än jag själv, säger Lotta Strömsten.
Just coronapandemin väcker också omfattande känslor av kontrollförlust. Allt är ovisst och inte ens Folkhälsomyndigheten kan ge några raka besked om framtiden. Den som då klarar av att hantera vad som händer i närmiljön har en möjlighet att behålla ett litet uns av kontroll, menar Lotta Strömsten.
– Vi för en ständig kamp för att höra hemma i en grupp, därför är det viktigt att skärma av utomstående som inte hör dit. Men tillhörigheten är ett ideal och är egentligen inte realistisk i modern tid. När vi samverkar i så många grupper som vi gör är det omöjligt att svara på alla skamsignaler för att passa in överallt. Då skulle vi förlora oss själva, säger forskaren.
Parallellt med coronaskammandet i sociala medier har grupperna mot nedskräpning blivit allt fler. Under försommaren har det dykt upp många nya grupper på Facebook som vill uppmärksamma nedskräpningen i Göteborg. Bild efter bild har publicerats på utbrunna engångsgrillar, förpackningar och tomma pizzakartonger. Människor borde skämmas som inte tar med sig skräpet hem.
En administratör i en av grupperna svarar direkt i telefon.
– Jag bryr mig! Om miljön och barnens framtid. Visst, det finns alltid de som rycker på axlarna, men inte jag. Det här är en del av mitt engagemang, säger admin.
Det handlar absolut inte om att skamma privatpersoner för att de lämnar skräp efter sig, försäkrar han. I första hand har gruppen skapats för att påverka politikerna att se till att renhållningen sköts.
– Vi vill faktiskt att någon tar hand om skräpet som folk lämnar efter sig.
Att få andra att skämmas över hur de bär sig åt är ingen särskilt framgångsrik metod, säger statsvetaren Faradj Koliev. Tvärtom, menar han, kan skammandet till och med vara kontraproduktivt.
Faradj Koliev berättar om en egen erfarenhet när han häromveckan mötte en kompis på stan.
– Han ville hälsa med en kram och jag backade. Då skrattade han åt mig och undrade om jag var en sån. Alltså en sån som följer reglerna.
Det fanns en stolthet hos vännen, över att inte följa med strömmen och anpassa sig efter rekommendationerna. Han raljerade och kallade sig själv för en covidiot.
– Det som är rationellt i någons ögon kan vara irrationellt i någon annans. Därför fungerar inte shaming särskilt bra om man önskar en förändring på samhällsnivå, säger Faradj Koliev.
Om jag undviker att besöka min mamma på äldreboende, hälsar någon annan på sin mamma i alla fall. Och om jag avstår från att flyga för att rädda klimatet, väljer någon annan att flyga ännu mer. Det räcker med att en person trotsar rekommendationerna för att covid-19 ska spridas bland de äldre. Och att just jag avstår från att flyga hjälper ju inte särskilt mycket om resten av världen flyger kors och tvärs.
Faradj Koliev menar att vi istället borde ställa högre krav på våra politiker och industrier om vi vill skapa en förändring. Risken är att vi blir passiva i våra försök att styra varandra genom skam- och skuldbeläggande. Därmed minskar pressen på beslutsfattarna och de kommer billigt undan.
– Skuld och skam är subjektivt och handlar om individernas egna idéer om vad som är rätt och fel. Metoden har ingen större effekt såvida vi inte kollektivt skulle drabbas av en masskuld, vilket inte är särskilt troligt, säger han.
Skammandet kan också vara otroligt sårande och riskerar att övergå till personangrepp och mobbning. Faradj Koliey tar ”fatshaming” och ”bodyshaming” som exempel. De som kritiserar tjocka människor kan försvara sitt beteende med att de har samhällets bästa för ögonen. Fetma är en folksjukdom som kostar både skattepengar och kräver utrymme i sjukvården. Med andra ord kan andras övervikt vara en fara för hela samhällsgruppen.
– I dag har vi så lätt för att hänga ut folk om vi inte är nöjda med hur de följer normerna. Men när vi visar vår avsky på sociala medier tar vi aldrig tag i de riktiga problemen. Det kan ju inte bara vara upp till medborgarna att lösa kollektiva bekymmer, säger Faradj Koliev.
”
Risken är att vi blir passiva i våra försök att styra varandra genom skam- och skuldbeläggande. Därmed minskar pressen på beslutsfattarna och de kommer billigt undan.