Emojin som ger trollen och självironin ett ansikte

Det kan uttrycka gapskratt eller hån och ger både trollen och självironin ett ansikte. Gråtskrattsmileyn är inte bara en av våra mest använda emojis, men också en av de mest mångsidiga.

Trots alla skrivråd som varnar för potentiella missförstånd har ironin länge varit en av internets grundpelare. Kanske har det underlättats av emojin och smileyn. Till skillnad från symboler med en fast och entydig betydelse, har många emojis fått en bred semantisk roll i vårt skriftspråk. Som vilket annat ord som helst, varierar betydelsen av en emoji med kontexten, samtidigt som den själv ofta modifierar meningen som den ackompanjerar. Lite som ett grundackord på pianot kan modifieras, kompletteras och färgas på olika sätt genom att lägga till en eller annan ton, och förvandla C-dur till ett moll-ackord, eller någon annan av alla miljoner varianter som finns.

En av de emojis som bäst modifierar en text är den så kallade gråtskrattsmileyn, eller som den officiellt heter ”Face with tears of joy”. När uppslagsverket Oxford Dictionaries 2015 skulle låta en emoji bli årets ord, föll valet på just gråtskrattsmileyn efter att användandet skjutit i höjden sedan året innan. Den har blivit en av de mest potenta ikonerna – kanske är det därför den ständigt har varit på topplistan över de globalt mest använda. Det är just i sin ironiska användning som gråtskrattsmileyn når sin fulla potential.

Även om det vanligaste sättet att använda den är att skratta åt ett skämt, kommer den främst till sin rätt som ironi, på ett helt annat sätt en kyligt objektiv blinksmiley. När någon berättar en historia om något klumpigt och pinsamt man gjort, som när jag tog två matskedar salt till brödbaket i stället för två teskedar, eller när någon skriver en serie tweets som mest ser ut att vara en massa gnäll – då kan gråtskrattsmileyn ta udden av en gäll ton och visa att man inte tar sig själv på för stort allvar. Det är självironi som ett uttryck för det mänskliga i att våga misslyckas och att öppet acceptera sin felbarhet.

Gråtskrattet får en helt annan mening, när någon twittrar att hen är ”djupt imponerad av din retorik” och sedan lägger till gråtskrattsmileyn. För i vissa hörn av internet är allvar bannlyst och självironin utbytt mot rå sarkasm. Där har trollen växt till, i en miljö där den enda normen är gränslöshet, och det enda felet är att ”bry sig”, ta någonting på allvar. ”Det enda sättet att vinna mot ett troll är att inte svälja betet, inte bli arg” skriver Jonathan Lundberg i reportageboken ”Sverigevänner. Ett reportage om det svenska samhället”.

Han tecknar en bild av hur det ironiska trollandet tagit sig till internets mainstreamfåra, samtidigt som det blandats upp med en politisk aktivism som använder samma retorik, men som inte bara skämtar. Med ironin som täckmantel har högerextremismen steg för steg flyttat gränserna för vad som går att säga offentligt. Den som ifrågasätter eller visar att den bryr sig, möts av en skur av gråtskrattsmileys.

Jonathan Lundberg börjar sin berättelse 2003, men den här attityden är mycket äldre än både ironiska generationen, internet eller den nihilistiska generation X. För visst är det samma inställning som Jean-paul Sartre beskriver hos antisemiten i ”Tankar i judefrågan” från 1946, när han skriver att deras argument är flyktiga och gärna motstridiga. ”Men de tar det på skämt. Det är deras motståndare som är skyldiga att ta orden på allvar, eftersom de tror på orden – själva har de rätt att skoja.”

Det ironiska är att hat som de så gärna vill maskera som åsikt, snarare är en passion. Deras avmätta ironi syftar framförallt till att dölja att han, för det är ju oftast en han, tvärtemot vad han säger faktiskt bryr sig, passionerat och med stort allvar, om invandring, om htbq-frågor, om jämställdhet – han är ju emot allt detta! Det är därför dessa ironiska internetkrigare blir så arga när någon med fel hudfärg blir vald till Lucia, när någon som tilldelats fel kön vid födseln blir fotomodell för en modekedja eller någon med hijab syns i det offentliga rummet.

I en tid då ironi är högsta valuta är det här det sista de skulle erkänna: att de bryr sig. De är rädda för allt som skapar ambivalens och osäkerhet, men de misstänker att sanningen i den här föränderliga världen, aldrig kan bli fullkomligt

”

Det är därför dessa ironiska internetkrigare blir så arga när någon med fel hudfärg blir vald till Lucia

känd, och därför hänger de sig åt känslor som hat och förakt. Bara i sina känslor hittar de en fast övertygelse, menar Sartre.

Det är därför vissa debatter är omöjliga att ge sig in i – när motståndaren inte tror på debatten, är det inte en diskussion på en jämlik nivå: ”De är i ond tro och det med förtjusning, ty för dem gäller det inte att övertyga med argument utan att skrämma och desorientera. Om ni pressar dem för hårt, sluter de sig inom sitt skal och låter en med ett överlägset ord förstå att argu