Pernilla Skoglund: Ibland så vill man ha världen nära

När jag sitter halvtrött i soffan i det sena oktobermörkret och försöker hitta en ny vinterkappa, bläddrar bland tusentals kappor med alla filterfunktioner bekvämt inställda på mobilen för att hitta just det jag vill ha, börjar jag plötsligt tänka på mormor och morfars gamla finmöblemang, som stod i rummet bredvid köket.

Det som vi alltid satt i när det skulle vara lite högtidligare.

Bord och fyra stolar. Och en skänk därtill, i mörkbetsad ek. Precis som modet föreslog då, vid 40-talets början.

Det där möblemanget cyklade mormor och morfar till Halmstad för att titta på, slå till på, och köpa.

Det var dryga tre mil att cykla, från den lilla byn de bodde i. Och tre mil tillbaka.

Det fanns definitivt inte några filterfunktioner. Och inte heller tusentals i urvalet.

Det var liksom att tycka att det var fint och bra, det som fanns.

Och det var det ju också. Fint och bra. Och höll för decennier av finkalas med sju sorters kakor och finduk med spets på.

Ungefär 80 år senare ligger jag, trött i soffan med alla tusentalet kappor ett klick bort. Och tycker egentligen inte att nåt är riktigt fint och bra.

Kanske ska jag leta lite till, kanske om det var ett skärp där, ett snitt här, en knapp till där…

Jag klickar och grubblar. Vänder och tänker. Och börjar känna, men Herre Gud, så skönt det skulle vara, att bara landa i att nåt är tillräckligt bra! Inte behöva välja mellan tusen kappor.

Krympa den globala byn lite, till att vara mer här. Vara mer den lokala byn.

Känna att det får räcka så, att det kan räcka med lite. Vi behöver inte allt.

Jag tror vi blir trötta av allt. Vi blir till och med lite förvirrade av allt.

Kanske är det därför som jag efter en timmes klickande kommer fram till att min gamla kappa är den finaste av dem alla. Och går till den lokala skräddaren istället och lagar det söndriga fodret.

Världen där borta i all ära. Ibland vill man ha världen nära.

Och dagen efter går jag på stan för att fixa ärenden. Jag ska ha en linjal i trä, men just nu är den slut berättar de på bokhandeln, så jag köper en i plast med elefanter på istället.

För den fanns just nu, och den är tillräckligt bra. Och med på köpet får jag frågan om min Pappa mår bra, från bokhandlaren.

Kanske blir det billigare på nätet. Kanske blir det exakt det man vill ha på nätet.

Men nånstans betalar någon priset för att det blir billigare på nätet.

Både miljön, och den lokala handeln. Till och med en själv. För hur mycket tid kan och vill man egentligen lägga ner för att hitta det perfekta?

Och, hur mycket Amazon än kan ha i sitt lager, så tror jag aldrig de kommer fråga hur min Pappa mår.

Det kan vara värt att betala 10 kronor extra, och en cykeltur fram och tillbaka till stan i den kalla höstvinden.

I dag har Marika och Marita namnsdag. Marika är en tysk diminutivform av Maria. Marika kom hit på 1800-talet och har fått ett uppsving sedan mitten av 1900-talet. Cirka 5 800 bär namnet, omkring 3 500 kallas så, med medelåldern 46. Marita är en spansk diminutivform av Maria, ”lilla Maria”. Marita kom hit i slutet av 1800-talet och var som mest populärt mellan 1950 och 1970. Omkring 17 500 heter så, cirka 8 900 har det som tilltalsnamn, med medelåldern 62. 2005. Då hade det gått 31 år sedan Abba i sina glittriga kläder vann i Brighton Dome. På andra plats i omröstning kom italienska ”Volare”, som var med i tävlingen 1958.

”

Och hur mycket Amazon än kan ha i sitt lager, så tror jag aldrig de kommer fråga hur min Pappa mår.