Bruce Springsteen är långt ifrån redo att sätta punkt
Rock
Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia/sony)
Jag var på en begravning där vi skulle ta avsked till en ung och älskad vän. Prästen, en mycket bra sådan, talade bland annat om att vi alla på sätt och vis dör mitt i livet.
Jag har tänkt på det många gånger sedan dess och att det är alldeles sant. Man kan dö gammal och anses vara ”färdiglevd” men man är ändå i ett steg, i ett slags rörelse. Dessutom blir det här med hur tiden fungerar allt märkligare ju äldre man blir.
Man är liksom mer mitt i, mer här och nu, och samtidigt i ständigt sällskap av allt det som redan varit. Tiden som gått och insikten om slutet gör det lättare att vara i stunden.
Tidigare i år var jag på ännu en begravning av en vän som dog ung. Han var allt annat än färdiglevd. Ändå hade han hunnit så mycket. Hade många vänner. Vi stod upp och applåderade så att det dånade i stenväggarna när han bars ut.
Han delade scen med Springsteen en gång och det går förstås inte att lyssna på den här skivan utan att tänka på honom. För att det är den första han inte fick höra. För att den handlar om döden, men framförallt om livet och om hur hårt, vackert och konstigt det är.
Under de senaste turnéernas konserter, efter att keyboardisten Danny Federici och den väldige saxofonisten Clarence Clemons gått bort, har Springsteen haft ett slags upprop. ”För att se vilka som är här, och vilka som fattas oss”.
Då håller livslusten och sorgen varandras händer i den där arenan. Precis som den gör i många av Springsteens låtar. ”Jag jobbar med blues i verserna och gospel i refrängen”, brukar han säga.
Vilket leder oss fram till det nya albumet. ”One minute you’re here, next minute you’re…” konstaterar Springsteen i den inledande, varsamma låten.
Sedan brakar det loss i ytterligare elva sånger där trådar fångas upp, cirklar sluts och minnen målas upp i vackert tonade färger.
Brevet skrivs till publiken, till vännerna, familjen, till bandet, till Springsteen själv.
Plattan spelades in under fyra dagar tillsammans med E Street band. Live i studion och som sagt: närvarande här och nu, men med allt och alla som har varit också på plats i rummet.
Därför blir det också till ett slags magiskt trick när Springsteen och bandet hamrar sig genom ”Janey needs a shooter”, ”Songs for orphans” och den rent magnifika ”If I was the priest”, skrivna på 1970-talet men utan att ha hittat hem på skiva. Förrän nu.
Ni som vet hur det låter när E Street band spelar gamla låtar som ”Lost in the flood” eller ”The Promise” live håller nog med om att det är samma fenomen som upprepas här. Ynglingens sätt att skriva kombinerat med det erfarna bandets förmåga att kräma ur mesta möjliga av varje detalj.
Det är vackert och det drar en röd tråd till nyskrivna ”Ghosts”, ”Last man standing” och ”I’ll se you in my dreams” där textförfattaren Springsteen blickar bakåt på ett sätt som knyter an till sättet han berättade i sin självbiografi och i showen på Broadway.
Det är romantiskt, absolut, men med en klar blick.
Jag måste också lyfta Springsteens sång. Han hade kunnat fastna i ett rockskrikande, men både här och på förra albumet ”Westerns stars” hörs i stället en sångare som hittat nya sätt att använda rösten.
Han har bara blivit mer och mer av en soulsångare som har kraften och dynamiken men som också med varsamt, ljus stämma kan få en ganska blek låt som ”House of a thousand guitars” att beröra på djupet.
Så nej, ”Letter to you” är egentligen ingen nostalgisk skiva. Definitivt ingen sista hälsning från någon som är redo att sätta punkt. Den är tvärtom en ömsint omfamning i steget, mitt i livet.
Jacqueline Woodson ”Genom märg och ben” Översättning: Alva Dahl (Natur & kultur)
Minnet och dess förrädiska funktioner är ett av litteraturens stora ämnen. Det är genom att knyta ihop våra minnen som vi skapar en identitet som sträcker sig från det förflutna och in i framtiden.
Minnet står i centrum i Jacqueline Woodsons, 2018 års Almapristagare, nya roman för vuxna. ”Genom märg och ben” är en roman om en svart familjs historia i USA.
Den tar avstamp i 16-åriga Melodys debutantfest, men rör sig associativt framåt och bakåt i tiden. Det handlar om Melody och hennes familj: om hennes morföräldrar, som mot alla odds har skapat sig ett tryggt medelklassliv, men chockas och skäms när deras tonårsdotter blir gravid.
Pappan som har växt upp med en fattig, ensamstående mamma växer med ansvaret när han bara femton år gammal själv blir förälder. Och Melodys mamma som längtar bort och flyr från sitt barn och man, liksom sina egna föräldrar, till collegestudierna.
Framförallt handlar romanen om minnet. Ett gemensamt drag hos de senaste årens autofiktion och tillståndslitteratur, är en slags postmodern skepsis inför berättelsen, inför den dramaturgi som ordnar händelser i orsakskedjor.
Jag anar en liknande tanke hos Jacqueline Woodson. När hennes hyllade vers-memoar ”Brun flicka drömmer” kom på svenska 2018, sade Woodson att hon inte velat skildra sin uppväxt kronologiskt, eftersom det inte är så våra minnen kommer till oss. Istället gjorde hennes dikter punktvisa nedslag i barndomen, och lät läsaren sätta ihop helheten.
Samma minnets logik får organisera ”Genom märg och ben”. Det är en metod som kan bli mycket suggestiv, men risken finns att det liknar ingen organisering alls – denna roman balanserar på gränsen.
I korta, minnesflödande kapitel berättas historien ur var och en av de fem huvudpersonernas perspektiv. Det verkar finnas en tanke om ett oavbrutet minne som ska fortsätta föras vidare. Därför inleds också hela romanen med en konjunktion: ”Men den eftermiddagen spelade en orkester.”
Det gör att romanen ser ut att ta plats i ett redan pågående samtal. Det är en kollektiv minnesprocess, som är så stark att Melody kan minnas sin egen födelse. Det handlar om att liv bygger på liv som bygger liv, tillsammans.
”Något djupt begravet DNA” binder också samman minnet av terrordådet den 11 september 2001, med massakern i Greenwood 1921, när en mobb gick till attack mot svarta invånare i Tulsa, Oklahoma.
Mellan 100 och 300 människor dog, över 800 krävde sjukhusvård och 10 000 stod hemlösa.
Två amerikanska trauman, där bara det ena fullt ut har erkänts som ett sådant. Men det betyder inte att Greenwood tar stor plats i romanen – viktigast är den trasiga relationen mellan Iris och Melody. Den skildras dock lika knapphändigt som allting annat.
Woodson vill klämma in en allt för stor episk berättelse på lite drygt 175 sidor. Tillsammans med misstänksamheten mot att ordna minnen i en berättelse, leder det till en splittrad och alltför knapp roman.
I de enskilda kapitlen kan övergångarna mellan berättarens då och nu vara riktigt eleganta, och jag förstå varför Woodson hyllats för sin stilistik, som Alva Dahl strålande överfört till svenska. Men det gör romanen närsynt, och helheten blir lidande.
Trots ett ämne med akut angelägenhet i ett USA som brinner både bokstavligt och bildligt, förmår Woodsons fiktiva minneskonst inte väcka gestalterna till liv.
Hennes roman blir en provkarta över intersektionalitet, här möts klass och kön, ras och sexualitet på ett sätt som delvis blir organiskt och delvis programmatiskt.
”Genom märg och ben” saknar därför tyvärr både kött och blod.
”
... trådar fångas upp, cirklar sluts och minnen målas upp i vackert tonade färger.