Jonas Lundqvist tar rock’n’roll på dödligt allvar

Han drivs av luthersk ångest och en obefogad rädsla för att bli arbetslös. Efter 27 år i rampljuset känner sig Jonas Lundqvist som Sveriges sista medelålders man med i gitarr. Ändå kan han aldrig sluta med musiken.

På Vita Bergens sluttning, strax nedanför Sofia kyrka på Södermalm ligger ett litet område med låga trähus. Det är Bergsprängargränd, från början ett av Stockholms fattigaste områden men i dag en overklig idyll. Strax nedanför Hasse och Tages skrivarstuga ligger musikern och producenten Jocke Åhlunds studio, i ett hus han fått ta över från konstnären Jockum Nordström.

– Ja här är det fint, här hänger den kulturella överklassen, säger Jonas Lundqvist obekymrat samtidigt som han serverar oss snabbkaffe i vinglas från studions minimala kök.

Här har varje inspelningsdag av kommande albumet ”Dubbla fantasier” börjat på precis samma sätt. Jonas Lundqvist och Jocke Åhlund träffas i studion. De kokar kaffe och slår sig ner och så börjar de prata, ”extremt mycket och i mun på varandra”. Allt ska gås igenom, först läget med barnen, sen relationerna, sist vännerna. När de pratat klart kan de börja spela in. I relativ tystnad.

– Skrivprocessen har varit väldigt exakt. Jag har blivit som ett slags ninja inom rock’n’roll, har använt samma ackord så länge att jag vet precis hur jag ska hantera de få bitar som är en låt. Jag har en fullständig känsla för när det blir rätt eller fel, säger Jonas Lundqvist.

”Dubbla fantasier” släpps på Jocke Åhlunds nystartade skivbolag Gibbon. Vännerna har samarbetat förr, men inte lika fokuserat. Det som förenar dem, förutom pratet, är en luthersk ångest och känslan av att musik är på liv och död.

– Jag är väldigt glad för Jocke både på det personliga och professionella planet. Vi är piskade av ångest, vi är lutheraner. Vi står inte ut med oss själva om vi inte producerar saker och är dåliga på att njuta, säger Jonas Lundqvist och redogör sedan för något slags filosofi om att jobba hårt så man kan ”bli fucked up snabbt sen”.

När Jonas Lundqvist började spela musik på 90-talet var rock det coolaste som fanns. Bad Cash Quartet, bandet han var trummis i, startade som ett coverband på Nirvana när medlemmarna gick på högstadiet. Efter albumdebuten åkte de på turné med Broder Daniel och på scenerna i Sverige kryllade det av stora, aktiva rock- och indieband som The Soundtrack of Our Lifes, The Plan, Kent, Bob Hund och sedemera såklart Håkan Hellström.

Bad Cash Quartet drömde om rockstjärneliv och eskapism och gjorde revolt mot akademiska familjetraditioner. De ville spela musik och festa och lovade varandra att aldrig ta ett vanligt jobb.

Ett tag såg de ut som att de skulle lyckas, så när bandet splittrades skulle fallet bli ganska hårt för Jonas Lundqvist. Han reste till New York för att finna sig själv, gick runt på gatorna, grät och undrade vem han var. När han kom hem fick börja om från början.

– Att starta ett nytt band efter Bad Cash var aldrig aktuellt för mig. Det kändes helt meningslöst. Så jag började sjunga och spela gitarr, övade i replokalen. Första åren när jag åkte på turné som Jonas Game kom det kanske tre fyra pers och kollade.

Men det är länge sen nu. I dag har Jonas Lundqvist återigen en lojal lyssnarskala och prisades så sent som förra året för sina livespelningar på Manifestgalan. Han kallar själv sin musik för ”underground” och har ingen riktig önskan om att leva på den, han vill bara skriva och spela.

– Jag har tänkt på musik varje dag i 27 år. Under alla år har jag kämpat med näbbar och klor för att få 10 timmar i veckan då ingen annan människa vet vad jag gör. Då jag kan få vara den jag alltid har varit, fri från allt utanför. Och det har jag lyckats med, även om mycket annat har fått stå tillbaka för den tiden.

Som soloartist har han släppt fyra album, ”Dubbla fantasier” blir det femte. Men under karriären har han brottats med stora kontrollbehov i sitt skapande och han har haft svårt att delegera. Det har lett till konflikter och missförstånd. Kanske är det därför han är så tacksam över samarbetet med Jocke Åhlund.

– Jocke är inte rädd för mitt kontrollbehov, han tycker att det är helt rimligt att jag smsar honom 04.37 och frågar varför kören inte hörs i en låt. Då svarar han dagen efter att han löser det. Det ger mig trygghet och ett lugn.

Det låter i och för sig inte superrimligt av dig?

– Men det handlar också om att komma upp i ålder lite, det finns inte många kvar nu som förstår att rock’n’roll är på liv och död. Det blir fånigare och fånigare ju äldre man blir, typ ”du kan ju inte hålla på med rock, du är ju 40 år”. Jag lärt mig att aldrig någonsin ha någonting att göra med människor som ser musik som ett yrke, som vill jobba 9 – 17 och nöjer sig sen. De får mig att känna mig som ett ufo.

“Dubbla fantasier” rör sig kring teman om att bli äldre och hantera de roller man får i vuxenlivet. På albumets första singel “Vinnarliv” har Jonas Lundqvist gjort en cover på sig själv genom att sjunga en ny text till musiken från sin debutsingel som Jonas Game.

– Det är samma låt men 13 år senare.

Född: 1980 i Göteborg

Bor: Vasastan i Stockholm Bakgrund: Trummis i Bad Cash Quartet som gav ut sin första singel ”Drag queen” på Dolores recordings 1996. Efter tre album splittrades bandet 2004 och Jonas Lundqvist fortsatte som soloartist.

2007 kom hans första egna album på engelska, ”ADHD”, under namnet Jonas Game. 2012 kom hans första album under eget namn, ”Så e de me de”, följt av ”Vissa nätter” 2016 och ”Affärer” 2018. 2019 prisades Jonas Lundqvist i kategorierna ”Årets live” och ”Årets pop” för albumet ”Affärer”. Motiveringen löd: ”Två decennier efter debuten med Bad Cash Quartet har Jonas Lundqvist förädlat sin boogie till perfektion: I opposition mot tidens tandblekta framgångsideal målar han upp en värld där rock’n’roll aldrig dör.”

Aktuell med: Albumet ”Dubbla fantasier” som ges ut på Gibbon den 30 oktober.

Låten ringar in lite vad man kan göra med de åren i ett liv … Jag kanske är kvar lite i att skriva låtar och göra musik, andra kanske har gått vidare och skaffat familj eller så.

Texten ger mig ganska mycket ångest. Det känns så himla pinsamt att vara den som fortsätter festa när alla andra vuxit upp och skaffat barn?

– Jag kan snarare tycka att den är lite rolig. Det finns ofta en misslyckad humor i mina texter, liksom ”måste jag vara så glad för att det ordnar sig så bra för din skull. Jag gillar fortfarande bara rock’n’roll och har inte hittat något annat”.

Jag hoppas inte du tog illa upp för att jag sa att det var pinsamt.

– Absolut inte. Efter åren med Bad Cash Quartet är jag immun mot kritik. Det var det enda man gjorde när man var ung, kritiserade varandra. Nu spelar det ingen roll om folk säger att det jag gör är helt värdelöst, jag kommer att köra på ändå. Men det var ingen kritik mot din musik. Tvärtom tycker jag att du är en helt unik textförfattare i Sverige. Jag antar att det är för att dina texter helt saknar metaforer?

– Jag gillar inte att förklara mina texter och har medvetet jobbat bort det. När jag läser texter med mycket metaforer tänker jag alltid: Hur smart är du som skriver detta egentligen? Vem är du? Och hur mycket tid har du i ditt liv att hålla på med den där skuggteatern?

Jonas Lundqvist och barndomsvännerna i Bad Cash Quartet växte upp i Skår i Örgryte. Han beskriver det som en väldigt trygg uppväxt i en välmående övre medelklassfamilj där ungarna lekte på gatan och mammorna kom ut med ett tröstande glas O’boy när någon trillade med cykeln. Kanske var just tryggheten en bidragande faktor till att de startade ett band redan i högstadiet, trots att ingen av medlemmarna kunde spela något instrument. Tryggheten gav en känsla av att de var berättigade en plats på scen, ett utrymme.

– Jag skulle säga att det bara funnits kanske 150 band som Bad cash på jorden någonsin, band bestående av barndomsvänner som kompromisslöst spelat tillsammans så som vi gjorde. Det var helt unikt.

Efter en ganska tumultartad karriär, med mycket bråk, stök och fest, splittrades Bad Cash Quartet 2004. Jonas Lundqvist är hård mot sig själv när han pratar om den tiden. När jag går bakåt i arkivet ser jag i intervju efter intervju hur han förklarar att det var hans fel att