Jacob fick vänta på sin njure på grund av covid-19
Den 24 mars skulle Jacob Björk från Halmstad ha fått en ny njure, men transplantationen ställdes in på grund av pandemin. Beskedet var ett dråpslag, och Jacob befarade att han skulle få vänta länge. Men så blev det inte – redan den 12 maj kunde operatione
”När jag var sju år blev jag plötsligt alldeles svullen och lila på hela benen. Det visade sig vara Henoch-schönleins purpura, en väldigt ovanlig sjukdom som ofta drabbar pojkar mellan fyra och tio år.
Det är en inflammation i blodkärlen, de går liksom sönder inne i benet, och det gör fruktansvärt ont. Även fötterna svullnar och blir som tennisbollar, så varenda steg gör ont.
Jag blev rätt hårt drabbad och missade nästan hela första klass. Vi bodde i Lilla Tjärby utanför Laholm och jag minns hur jag fick lära mig att gå med kryckor, och även att jag satt i rullstol. Jag minns också hur läskiga mina ben såg ut, lila upphöjd hud ända upp till låren. Det året var jag jättemycket på sjukhuset i Halmstad, men efter nio månader blev jag frisk och livet återgick till det normala.
Men i gymnasiet kom sjukdomen tillbaka. Jag pluggade på hotell- och restauranglinjen på John Bauer och när jag gjorde praktik på Harrys fick jag en kväll ont i fötterna. Jag trodde att jag hade stått och gått för mycket, men när jag tog av mig strumporna var fötterna alldeles lila. Jag blev både chockad och förvånad, eftersom läkarna hade sagt att det var lika ovanligt att få tillbaka sjukdomen, som att få den från första början.
Det här var hösten 2011 och det blev sjukhusvård igen. Ett halvår senare gjorde jag min första njurbiopsi och den visade på en inflammation, som behandlades med kortison.
På sommaren svullnade mina tarmar, det kan också ingå i sjukdomsbilden. Jag har aldrig – varken förr eller senare – haft så ont, det går inte att beskriva. I november satte läkarna in höga doser kortison, efter att benen återigen svullnat upp och blivit alldeles lila.
Det var riktigt tufft. Jag kunde inte sova, och hela jag blev oformlig och tjock. Ansiktet var som en ballong och jag fick sjukt mycket utslag och finnar. Tack och lov hade jag nyss träffat min sambo Linnea och utan henne, och min familj, vet jag inte hur det hade gått. Sömnbristen gjorde att jag mådde dåligt psykiskt, så precis före studenten bestämde jag mig för att sluta med kortisonet. Det gick inte längre, även om jag visste att det inte fanns någon annan medicin att ta till.
Men jag mådde hyfsat utan kortisonet. Det enda var att jag hade för högt blodtryck, så det höll läkarna koll på. Efter studenten fick jag jobb på restaurangen på Halmstad arena, och trivdes jättebra. I några år flöt allt på, men sommaren 2016 började jag känna mig trött och hängig utan orsak, ungefär som om jag var förkyld hela tiden. Jag bokade tid på vårdcentralen och berättade att jag hade haft Henoch-schönleins purpura. De tog lite prover och när de såg att jag hade ett blodtryck på 220 genom 120 trodde de att det var fel på maskinen. Jag fick ligga ner en timme, och så gjorde de om proceduren – samma resultat.
”
Ansiktet var som en ballong och jag fick sjukt mycket utslag och finnar.
Två dagar senare blev jag inlagd, och de gjorde en biopsi. Den visade att jag hade en akut inflammation i njurarna, som bara hade en funktion på tio procent. Jag fick en maxdos kortison och cellgifter, plus en massa mediciner för att snabbt få ner blodtrycket.