”Bara på besök”
Beth O’leary, Printz
Översättning: Helen Ljungmark
Beth O’leary vet hur man skapar de rätta förutsättningarna för en humoristisk feelgood. I hennes förra roman, ”Sambo på försök”, var det två unga människor som delade lägenhet med varsitt skift och utan att någonsin träffas. Kommunikation enbart via lappar och mystiska spår byggde upp spänning och skapade skämskuddescener.
I ”Bara på besök” beordras 30-åriga Leena att ta semester och vila ut, så hon reser till sin 79-åriga mormor Eileen som nyss blivit lämnad av maken. Medan Leena inser att lantluften (och kanske en charmig granne) gör henne gott är Eileen rastlös och redo för äventyr. Alltså byter de plats; Eileen drar till London för att dejta roligare gubbar och uppleva storstad, samtidigt som Leena stannar i Yorkshire för att ta hand om Eileens alla pensionärsuppdrag.
Det är ett perfekt upplägg för pinsamma situationer och ödesdigra missförstånd i sann Bridget Jones-anda. Leena hinner knappt landa innan hon inser att Eileens åtaganden i det lilla samhället är ganska många. I London får istället hennes mormor upptäcka att man inte har så bra koll på sina grannar – men det kan man ju alltid ändra på. Snart åttioåriga Eileens energi skulle för övrigt kunna säljas på burk; det är Tinder, grannsamverkan och festarrangemang på löpande band.
Leenas komplicerade relation med mamman står för svärtan i berättelsen. Efter ett dödsfall i familjen har de två knappt kunnat prata med varandra, men när Leena tar sin mormors plats måste de konfrontera sina känslor. henne. Kontakten med systern Michelle är bruten sedan flera år, men när systerns make ringer och ber Cecilia ta hand om lillasystern som brutit samman ställer hon motvilligt upp. Slumpen styr systrarna till en kurs i skrivterapi, ”Klubben för lyckliga slut”, där de träffar två andra vilsna själar och en kursledare som kanske också behöver sitt sammanhang.
Man känner igen Caroline Säfstrand; att föra samman människor med helt olika bagage och låta personerna utvecklas i umgänget med varandra är hennes specialgren. I ”Villa Havsbris” som kom förra året var upplägget liknande, dock med ett pensionat med renoveringsbehov som sammanförande länk. Här är det kursledaren Sam som ser till att Lisbeth, 61, vågar släppa fram sina drömmar som hennes pensionerade make inte har en aning om. Småbarnsmamman Ivy har en helt annan livssituation, men de båda kvinnorna hittar varandra på ett djupare plan. Cecilia och Michelle framställs som varandras totala motsatser, tills man skrapar på ytan och det börjar hända saker i Cecilias perfekta hem.
Redan titeln säger något om vart vi är på väg, men det är inget avslöjande som stör. Säfstrand låter de olika personerna ta sin plats i berättelsen och snart hejar man på Lisbeth när hon kastar den grå koftan och håller tummarna för att Cecilia ska våga släppa fram sina känslor.