Hårt och skakande om polisens brutala vardag
Tunna blå linjen
SVT 1 (10 delar)
Med: Gizem Erdogan, Amanda Jansson, Oscar Töringe, Per Lasson, m.fl
Av: Cilla Jackert
Regi: Sanna Lenken, Anders Hazelius, Mikael Hansson
Jag kommer inte att bli upptäcktsresande. Knappast astronaut eller stridspilot heller. Det insåg jag för länge sedan. Efter att ha plöjt Cilla Jackerts nya dramaserie ”Tunna blå linjen” är det också dags att stryka polis från min barndoms lista över framtida drömjobb.
Därmed försvinner även kommissarie och privatdetektiv som möjliga yrkesval, jag inser det, men so be it. Jag vill inte bli polis längre. Som rekryteringsverktyg för Polishögskolan är ”Tunna blå linjen” alltså förödande, som spännande dramaserie på SVT däremot förträfflig. Så vi fokuserar på det.
Serien följer den vänliga och omtänksamma men också väldigt nybakade polisen Sara (Amanda Jansson). Hon har blivit polis för att hjälpa och ta hand människor, inte för att bura in dem. Saras agerande är inte alltid så strategiskt smart eller polisiärt korrekt, långt ifrån, men hennes beslut fattas varje gång med stort hjärta och gott uppsåt.
Vilket får Saras mer rutinerade och småcyniska poliskollega Magnus (Oscar Töringe) att gå från att vara förbannad till att bli förbryllad, sedan fascinerad och till slut lite förtjust. Och kanske förälskad.
För även om den nerviga och starka serien med en ofta skakig kamera tyngs ned av pedofiler och prostitution, av våldtäktsoffer, fyllon och fåntrattar, kort sagt av all den skit som polisen behöver hantera i en storstad som Malmö, finns här också utrymme för genuin kamratskap, töntig humor och gryende kärlek. Och om Sara drar med sig jobbet hem på grund av sin orutin, så är inte hennes kollegor heller så bra på att skärma av och skilja det polisiära från det privata.
Den vänlige gruppchefen och trebarnspappan Jesse (Per Lasson) har svårt att nå sin tonårsdotter som, eventuellt, röker marijuana och skäms för sin ”snokande” polisfarsa. Jesses närmaste kollega Leah (Gizem Erdogan) har en judisk morfar (Jurek Sawka) som driver en servicebutik på Brobygatan, ett par stenkast från Möllevångstorget mitt i Malmö.
Hans bråk med kvarterets unga ligister – som stjäl varor i butiken och hela tiden hotar honom – eskalerar och är på väg att gå överstyr. Samtidigt som man bara vill nita skitungarna är morfar Jurek inte helt smidig själv. Han får sina utbrott och skäller ut folk till höger och vänster, kastas mellan sin kärlek till Leah och sitt förakt för hennes yrkesval som polis.
Det är förresten ett genomgående tema i serien: den nedlåtande attityden gentemot enskilda poliser. Människor som försöker göra sitt jobb men hela tiden möts av drypande arrogans och översköljs med hånfulla kommentarer. Den känsla av frustration, gränsande till förnedring, som jag antar att många poliser bär runt på och måste lära sig att hantera skildras här smart och verkningsfullt.
Varenda publikt ingripande ”skärskådas” direkt på sociala medier och kommentarerna haglar i realtid. I serien blir det till ett böljande och förutsägbart spel, där manusförfattaren Cilla Jackert och regissören Sanna Lenken hämtat inspiration från Södermalmspolisens populära twitterkonto.
Först kommer rösterna som förutsägbart angriper polisen och så de som lika reflexmässigt försvarar dem. Sedan dyker rasisterna upp, och de som tror sig veta vad som verkligen har hänt. Men det vet ingen av dem. Om någon trots allt ”var där” och faktiskt kan svara på ”vad” eller ”när” så har twittersvansen ändå ingen aning om ”varför”. Men uppenbarligen spelar det ingen roll. Som tittare är den insikten lika drabbande som deprimerande.